Betyg, läxor och ordning & reda skulle vara bra förslag …
foto: patrik hernwall
Ja, ständigt dessa betyg, och ständigt dessa läxor, och ständigt denna strävan efter ordning & reda. Alla vore ju riktigt bra förslag … om skolan hade tydliga produktionsmål. Om eleverna var produktionsenheter och lärarna vore någon form av småmilitanta arbetsledare.
Nu är det inte så. Alldeles bortsett det enkla faktum att eleverna inte kan syssla med produktion av den självklara anledningen att barnarbete är förbjudet i Sverige, så stämmer detta inte alls med läroplanen. Vilket en ju kan tycka att en utbildningsminister borde känna till (och även en finansminister, men det kanske mer handlar om önsketänkande …).
Skolans övergripande uppdrag är inte att forma små industriarbetare, små lönsamma rackare i en snyggt streamad produktionsapparat. Det är varken stålverket, skogen eller saltgruvan som är skolans målbild. Skolans målbild är den demokratiska medborgaren som har redskapen att tänka fritt, som kan formulera såväl problem som lösningar, som känner sig värdefull och unik. Det vore ju önskvärt om det fanns en samsyn här, bland alla med mandat att styra, påverka eller bara stimulera skolan.
Det är alldeles tydligt i läroplanen att uppdraget är att “främja” – ett begrepp som används återkommande i Lgr11 – elevernas (det vill säga barnens) lärande, deras kreativitet, deras nyfikenhet, deras utveckling. Det finns alltså inget mätbart mål här, men en strävan mot välmående och harmoniska människor.
Och som vi alla vet, vi har olika behov. Någon behöver lugn och ro, någon måste få röra på sig, något gillar att sjunga och någon annan vill sitta nära. Ett klassrum kan vara allt detta. Samtidigt, inkluderande, samverkande.
Inga betyg, inga läxor, inget diktatoriskt ordning & reda kan åstadkomma det. Det är människor som åstadkommer lust, kreativitet, nyfikenhet. Goda lärare, goda elever, goda skolledare.
Anders Borg, läxor och den professionella röstens yranden
Jag läste vad Anders Borg hade att säga om skola, lärande och läxor i en artikel i Affärsvärlden.
Jag tycker att en höjning av skatten på vin, sprit och tobak för att finansiera en satsning på skolan är ett alldeles utmärkt förslag. (Bra där AB!) Men det betyder inte att det är det, framför allt inte i någon form av nationalekonomiskt perspektiv. Rimligtvis borde det finnas kompetenta personer som är bättre skickade att räkna på det. Men för mig som person, och som pedagogik-forskare, verkar det bra och det rimmar väl med min ideologi och människosyn.
Anders Borg tänker till, tydligen [foto: på Nyheter24]
Om jag håller mig till just läxor (som jag skrivit om tidigare här …). Det mesta som rör läxor handlar om just tyckande (och oroväckande ofta utan någon som helst förankring vare sig barnens bästa, skolans uppdrag eller teorier om lärande). Men det finns naturligtvis forskning (evidens, som det också kan kallas) som i stort säger tre saker:
a. Nej, läxor ger inga positiva effekter. T.ex. så är det i ett lite längre perspektiv än veckans läxprov svårt att se skillnader i kunskapsnivå mellan barn som haft och de som inte haft läxor. Ev. skillnader i ett “nu” verkar försvinna med tiden. (Ett mer lättsamt “bevis”; “Är du smartare än en femteklassare?” – vi pluggar, läxförhörs, prövas … men det verkar inte fastna helt enkelt …)
b. Jo, läxor ger effekter. Precis i linje med de maktstrukturer som vi redan ser i såväl samhället i stort som i skolan (är det detta AB vill uppmuntra? nej, så kan det väl ändå inte vara?). Förenklat; Flickor, inte pojkar, gynnas: Svenskar, inte invandrare, gynnas: Högutbildade, inte lågutbildade, gynnas. Ja, ni känner igen dessa maktstrukturer. Detta är då i direkt kontrast med skolans uppdrag att vara jämlik, och att motverka alla former av maktstrukturer, vilket gör läxor – med den kunskap vi har om deras effekter – ytterligt problematiskt. Dessutom finns inget i skolans styrdokument som säger något om läxor (eller, läxor finns inte).
c. Läxor är inte en sak utan många. ABs idé om pluggläxor är förkastligt (se “b”). Vilket då även gäller den form av läxor som kan benämnas som att “öva-mer”, även om denna är mer personligt utformad, eftersom även denna är beroende av hemmets resurser i bred betydelse. Sedan finns en form av uppmuntran från skolan, som vi skulle kunna benämna läxor; att ta reda på mer. Vilket egentligen handlar om att väcka nyfikenhet, en lust att vara en undersökande samhällsmedborgare. Men detta är i en mening skolans allt överskuggande uppdrag, så det vetetusan om jag skulle vilja benämna det som läxa.
Har du läst hit, är du sannolikt intresserad av skolan, eller lärande, eller läxor, eller i alla fall ditt barns välmående. Men, skulle du mot förmodan vara intresserad av mina tankar om Sveriges ekonomi och vill höra mig utveckla mitt tyckande där, är det bara att höra av sig.
Är du intresserad av att fundera vidare på det där med läxor, så har jag skrivit om det vid några tillfällen här på bloggen.
Fundera gärna vidare. Se det som din egen alldeles personliga läxa för idag … 😉
#sträckpådig
Det talas det mycket om att skolan ska vila på vetenskaplig grund och vad det egentligen betyder. En av förutsättningarna för detta är möten mellan teori och praktik.
I Sverige finns en stark utbildningsvetenskaplig forskning, där flera lärosäten bedriver intressant och innovativ forskning. Samma sak gäller den svenska skolan; det finns en lång rad skolmiljöer som är kreativa och pedagogiskt-didaktiskt nytänkande. Nu är det dags att växla ut de erfarenheterna i #sträckpådig.
#sträckpådig ska vara en arena för kollegialt lärande på vetenskaplig grund.
#sträckpådig sammanför forskning och skolpraktik i relevanta sammanhang med ett gemensamt syfte att lära mer.
#sträckpådig är en arena där skolans praktiker möter forskare och i gemensam reflektion driver skolutveckling på vetenskaplig grund.
#sträckpådig möjliggör kritiska frågor till forskningen och ett vetenskapligt förhållningssätt till praktiken så att lärares gemensamma utvecklingsarbete kan bedrivas med större systematik, med kritisk blick och reflektion.
#sträckpådig vänder sig till lärare i skolan, forskare, skolledare, föräldrar, politiker och tjänstemän.
#sträckpådig är ett seminarium inför publik som skall spelas in för att vara tillgängligt som podradio i efterhand.
#sträckpådig genomförs som ”minitalkshows” där praktiska projekt och exempel presteras, analyseras och sätts i ett vetenskapligt sammanhang. Målet är att främja kollegialt lärande på vetenskaplig grund och ett kvalificerat erfarenhetsutbyte mellan forskare och praktiker.
#sträckpådig är en gemensam satsning av Institutionen för data- och systemvetenskap Stockholms universitet (DSV/SU), Rektorsakademien utveckling AB och utbildningsförvaltningen i Stockholms stad.
Våren 2014 inleds med två seminarier:
26 mars 2014
IT som stöd för kollegialt lärande.
15.30-17.00, Kista Science Tower
Reine Magnusson och Elisabet Berg, förstelärare vid Husbygårdsskolan och docent Stefan Hrastinski vid KTH diskuterar vad som krävs för att teknologin ska utveckla och främja lärande för såväl elever som lärare. Som alltid i #sträckpådig utgår vi från ett praktiskt projekt i vetenskaplig belysning och ett gemensamt samtal kring detta.
[2014.03.27; foton från seminariet]
29 april 2014
På väg mot det sömlösa lärandet.
15.30-17.00, Kista Science Tower
Rektor Per Wadman tillsammans med Veronique Schötz Hansen, Roger Terner samt Linda Virtanen, lärare vid Ärvingeskolan, samtalar med professor Robert Ramberg vid institutionen för data- och systemvetenskap, Stockholms universitet kring hur tekniken kan överbrygga gränser mellan skola och fritid, mellan skolämnen och skapa ett mer sömlöst lärande.
Välkommen!
Kontaktpersoner:
Cecilia Göransson · Utbildningsförvaltningen, Stockholms stad · cecilia.goransson x stockholm.se
Patrik Hernwall · Institutionen för data- och systemvetenskap, Stockholms universitet · hernwall x dsv.su.se
Ante Runnquist · Rektorsakademien Utveckling AB · ante x rautveckling.se
Kista Science Tower:
Färögatan 33, Kista.
http://kartor.eniro.se/m/nSYF6
Anmäl dig här: http://tinyurl.com/pfvc2kj
Seminariet är gratis
IT i skolan
Skall i morgon hålla en föreläsning på IT i skolan, ett arrangemang av Computer Sweden och Upphandling 24. Temat för föreläsningen blir 20 år senare – en akademiker samlar sina intryck från snart två decennier av skolutvecklingsprojekt. Det är ju i år 20 år sedan första IT-kommissionen sjösattes. Och nästan lika länge sedan jag påbörjade doktorandstudierna (nåja, det var 1996).
Samlar ihop lite erfarenheter från dessa 2o år – lika lång tid som två generationer elever. Och vad har då hänt under dessa år?
Massor. Förstås. Och oroväckande lite. Det handlar inte om huruvida glaset är halvtomt eller halvfullt. Det handlar snarare om att vissa glas fylls på, för att snart vara fulla. Medan andra läcker som såll … Skillnaderna i svensk skola ökar, tillgången till genomtänkt pedagogik med stöd av IKT varierar dramatiskt …
Stannar upp här, och funderar. I morgon inför publik.
PISA [igen]
Det spekuleras en hel del om hur vi skall förstå de siffror som PISA sådär fräck kastar på oss. Eller kanske snarare kastar till oss, där vi girigt slänger oss över dessa smulor som utsvultna gamar. För här skall förklaras, här skall minsann kritiseras. Det är ditt eller datt fel, det är än det ena än det andra som kan förklara. Det pekas fingrar och det skapas rubriker. Personer, beslut, institutioner, utbildningar, ledare, politiker, elever, föräldrar är alla i skuld, är alla att stå med skammen för att misslyckats. Eller om det nu inte är kepsar, mobiltelefoner, hyfs och god ton som bär ansvaret.
En tanke som jag så gärna vill hålla fast vid är att det är PISA det är fel på. Eller, visst, PISA är ett vettigt mätinstrument för att mäta … det som PISA mäter. Lite som klassiska IQ-test som mäter endast det som IQ-test kan och skall mäta.
Jag vill så gärna se att det som saknas är ett mätinstrument som famnar de kompetenser som svenska elever bär. För om det nu är så att PISA visar att den svenska skolan inte kan främja elevernas lärande mot ett antal på förhand givna kompetenser som just PISA är intresserat av, måste de rimligtvis ha en massa andra kunskaper och kompetenser. Vilka är då dessa? Varför ställer vi oss inte frågan vilka kunskaper och kompetenser som svenska elever de facto har? Eller, på en mer strukturell nivå, vad är det för typ av kunskaper och kompetenser som Lgr 11 efterfrågar – och hur väl passat är PISA att mäta det?
Min tanke är att glappet här är dramatiskt. Att det finns så många kunskaper och kompetenser hos svenska elever som PISA inte lyckas fånga. Som handlar om det där med att främja individens lärande, att stötta individen mot hens kreativa, entreprenöriella, kritiska och lustfyllda förmågor. Vilket ju är alldeles centralt i Lgr11! (Frågan om det svenska betygsystemet lyckas bättre avstår jag från att tänkta på …)
Men så sker något i min läsning av PISA-studien, och som gör att det skaver. Gnager och skapar sår, liksom. Om nu den svenska skolan är bra på att lyfta individen, att se de unika förmågorna, att främja ett subjektivt nära lärande, hur kan då den svenska skolan vara en av de allra sämsta när det gäller – låt mig svepande benämna det – integration?
Skillnader i matematikresultat mellan infödda elever och elever födda i landet med utländsk bakgrund respektive elever födda utomlands med utländsk bakgrund.
Javisst, detta är bara ett litet exempel. Och inte handlar det, nödvändigtvis, om integration. Men något säger det allt om en skola som – och många gånger med all rätt – berömmer sig om att just främja det individuella lärandet: i en sådan skola borde det väl vara omöjligt att sådana här dramatiska skillnader skulle uppstå?
Något är skevt, något känns inte alls bra. Det är siffror som skapar en oro hos mig, som jag så gärna skulle vilja skicka med till de som har något klokt att säga. Eller bara till de som har mandat att göra något. För så här får det inte se ut!
På tal om PISA (etc.)
Vi mäter och mäter och mäter. Det sätts betyg, det kallas till möten, det skall till åtgärder. En och annan flammande rubrik. Och däremellan lite fördjupande reportage, röster som försöker nyansera. Men vi fortsätter ändå att mäta. Synd, när det är barn som, som i t.ex. PISA, blir alldeles oskyldiga budbärare. För inte är det barnen som presterar dåligt, och det är inte ens säkert att det är skolorna som presterar dåligt. Om vi försöker mäta hastighet i en skål med frukt lär ingenting hända.
Skolan har så många värden, så mycket kvaliteter, som ingen PISA-studie kan famna. Synd, när det finns så mycket spännande som sker, så många kompetenser och förmågor som utvecklas.
Jag skulle vilja se den studie, internationell och allt, som gör en mätning om glappet mellan den nationella läroplanens målsättningar och vad PISA lyckas fånga upp. Ser framför mig att vissa länders läroplaner så att säga ligger närmare PISA än vad andra gör. Med andra ord: glappet, avståndet. Går säkerligen att illustrera i snygga staplar.
Och sedan ställer vi oss frågan; hur kan vi fånga upp dessa andra – och många gånger sannolikt viktigare – kompetenser, kvaliteter och förmågor? Utan att för den skull jämföra, utan för att skapa stöd till vidare utveckling.
ps: PISA skulle lika gärna kunna stavas TIMSS, PIRLS, … Kvantiteter som misstas för kvaliteter.
ps2: Tornet i Pisa lutar betänkligt, och behöver ständiga åtgärder för att inte falla.
Skolsnackar
I Skolsnacks podradio-serie har jag haft förmånen att få prata om multimodalitet tillsammans med den kreativa och nyfikna läraren Josef Sahlin. Josef som, tillsammans med sina elever, fått utmärkelser som guldäpplet och webbstjärnan.
Josef och jag skolsnackar
Skolsnack Didaktik (53)
Vi möter Patrik Hernwall från Stockholms Universitet och Josef Sahlin från Årstaskolan som går loss hårt på det utvidgade textbegreppet. Programmet är ett måste för dig som är nyfiken, frågande, undrande eller rent av ett proffs på mulitmodalitet. Vi pratar om maktbegrepp, lärarens roll, bedömningsunderlag och om det inte är så att multimodalitet egentligen handlar om att använda få kanaler på ett medvetet sätt.
Doctoral position
At the Department of Computer and Systems Sciences, Stockholm University, there is now a position as doctoral student. Deadline for application is October 15th.
The research studies will be conducted in the field of technology enhanced learning (TEL), in particular students use of digital media in a school development environment and how digital media influence the conditions and qualities of learning. The doctorial position is part of a research project focusing on ICT (information and communication technology) and democracy, including i.e. forms for knowledge development; practices of communication and language development, and; technology support for students (and caretakers) participation and contribution. The empirical setting of the project is a school environment in Kista with multicultural character, where the development of new forms of ICT use and teaching is a core issue. The research study is hence to be focused on students’ use of ICT to develop learning in formal and informal learning settings, qualities of learning, and democracy.
Forskarstudierna kommer att ägnas åt teknikstött lärande med särskild inriktning på elevers bruk av digitala medier i en skolutvecklingsmiljö och hur digitala medier påverkar lärandets förutsättningar och kvalitet. Doktorandtjänsten är del av ett forskningsprojekt med inriktning på bruk av IKT (informations- och kommunikationsteknik) och demokratifrågor, vilket bland annat inbegriper former för kunskapsutveckling; former för kommunikation och språklig utveckling, samt; teknikstöd för elevers (och vårdnadshavares) delaktighet och medverkan. Den empiriska miljö som utgör projektets arena är en konkret skolmiljö i Kista med mångkulturell prägel, där utveckling av nya former för bruk av IKT och utveckling av undervisning är centralt. Avhandlingsarbetet skall med andra ord vara inriktat mot elevers bruk av IKT för att utveckla lärandet i formella och informella lärmiljöer, lärandets kvaliteter samt demokratiaspekter.
Varför inte visa vägen?
Igår hade jag en föreläsning för en grupp förskollärare, och andra med koppling till förskolan, i Täby. Rubriken på föreläsningen – som egentligen mer gick mot samtal och diskussion (vi träffades på eftermiddagen, efter en arbetsdag …) – var “Varför inte visa vägen? IKT som ett redskap i förskolan”. [presentationen på slideshare]
Utgångspunkten för presentationen är denna: Det råder mer eller mindre en samsyn om att skolan och de formella utbildningsmiljöerna måste lämna industrialismens kunskapsreproducerande tankemodell. Skolan måste istället sträva efter att istället främja [som ju är ett nyckelbegrepp i läroplanerna] utvecklingen av kompetenser och förmågor. Att fokusera den formativa bedömningen, och tona ner den summativa. Det tematiska, istället för specifika ämnen. Kroppens och rörelsens betydelse. Vilket, och det är då alltså argumentet, är kärnan i förskolans pedagogiska verksamhet.
Därför borde alltså förskolans personal vara extra lämpade att utveckla kreativt och innovativt bruk av digitala medier i en pedagogisk verksamhet. Helt enkelt att låta den professionella reflektionen bli ett verktyg för att skapa nya kvaliteter i verksamheten med hjälp av digitala medier. Tyvärr saknas många gånger självförtroendet och modet att göra det; är så många “om” och “men” som sätter mentala käppar i hjulen – allt från oro för vad föräldrar skall tycka till en tradition om att förskolan skall värna andra värden.
Jag fick ta del av otroligt spännande diskussioner.
Methods for Analyzing Social Media
The publication Methods for Analyzing Social Media, edited by Klaus Bredl, Julia Hünniger & Jakob Linaa Jensen (2013) Routledge is presented as:
Social media is becoming increasingly attractive for users. It is a fast way to communicate ideas and a key source of information. It is therefore one of the most influential mediums of communication of our time and an important area for audience research. The growth of social media invites many new questions such as: How can we analyze social media? Can we use traditional audience research methods and apply them to online content? Which new research strategies have been developed? Which ethical research issues and controversies do we have to pay attention to? This book focuses on research strategies and methods for analyzing social media and will be of interest to researchers and practitioners using social media, as well as those wanting to keep up to date with the subject.
This book was originally published as a special issue of the Journal of Technology in Human Services.
Andra Siibak, Michael Forsman and myself has an article published here: Employing Creative Research Methods with Tweens in Estonia and Sweden: Reflections on a Case Study of Identity Construction on Social Networking Sites. (Here is the article version in J of Tech in Human Services.) The book will be available in paperback as well (2014).
The article was written within the frames of the.GTO.project.
PATRiK HERNWALL 