Archive

Archive for October, 2011

Workshop med elever

October 27, 2011 Leave a comment
workshop årstaskolan

the.GTO.project: workshop

Idag har vi i the.GTO.project – ett forskningsprojekt som syftar till att studera unga människors konstruktion av genus i onlinemiljöer – haft en heldags workshop med elever från årskurs åtta (Årstaskolan). Upplägget var egentligen ganska enkelt; de skulle i grupp skapa en fiktiv karaktär som de sedan placerade i en onlinemiljö (fiktiv eller existerande).

Det var fantastiskt att få vara del av dessa elevers kreativitet och skaparlust. (Synd bara att syret bokstavligen tog slut; tydligen höll de på med reparationer av just fläktsystemet under dagen, som därför var avstängt.) Att få vara bokstavligen mitt i deras skapande processer är onekligen inspirerande.

Nu skall vi arbeta vidare med det omfattande material vi samlat in under dagen.

Advertisements

Intressant om betyg

October 26, 2011 Leave a comment

betygsstegeAnders Jönsson, Malmö högskola, skriver intressant om betyg. Ett instrument som bär med sig så mycket problem; inte minst det enkla faktum att många människors (och då inte “bara” som elever) livsöden kan vara mer eller mindre direkt beroende av dessa mer eller mindre subjektiva bedömningar. Och, måste man fråga sig, hur relevant är ett betyg i t.ex. svenska eller idrott eller fysik, som sätts när personen är mitt i tonåren för hennes förmågor, kompetenser och intressen framledes?

Behöver vi verkligen betyg? Vem är det som behöver betyg? Vad skulle kunna vara alternativet/n?

Återigen, tänker jag mig, en fråga som är direkt relaterad till människosyn. Är det människor som skall betygsättas? Eller är det elever? Vad är det som betygsätts? Och för vem?

Categories: In Swedish, Reflections Tags: , ,

Kausalitetens förbannelse

October 19, 2011 1 comment

För ett par dagar sedan hade DN en visserligen småintressant artikel om digital teknik och en minskande empati. Eller nåt sånt. Men också en artikel som speglar en mentalitet där vi söker enkla förklaringar på komplexa fenomen, och alltså ofta nöjer oss med en förenklad kausalitet. Trots att vi vet att världen rymmer en större komplexitet än så.

Poängen, min poäng, är att denna artikel är ytterligare ett exempel på en jakt efter förenklade kausaliteter. Samtidigt som vi alla vet att tillvaron är mer komplex än ett ett-till-ett förhållande. Orsak och verkan är inte linjära, utan sammanvävda i ett trassel av ömsesidiga beroenden och påverkan.

Naturligtvis påverkar tekniken oss. Det är själva poängen. Och det sker med all teknik, med alla kulturella fenomen, med alla redskap som vi har. Men exakt hur dessa tekniker påverkar oss, där går vi bet.

Ta skolan som exempel. En i grunden helt fantastisk idé, där alla samhällets medborgare (numera, då vi inte gör någon officiell åtskillnad mellan klass, eller kön, eller etnicitet, eller trossats, eller …) ges tillgång till utbildning. Där de tre kulturkompetenserna läsa, skriva, räkna utgör fasta och sannolikt eviga hörnpelare. Men trots alla goda föresatser, all kunskap vi besitter om lärande och motivation, all erfarenhet vi samlat om lärstilar, så är resultatet av skolan oförutsägbart. Många, alltför många, lämnar skolan utan att ha tagit i anspråk dessa tre nödvändiga kulturkompetenser. Medan andra går därifrån med höga betyg och ibland även stärkt självförtroende. Någon enkel kausalitet föreligger inte här. Utan varje lärares insats, den fysiska skolmiljön, klasskamraterna, och så vidare, är alla betydelsefulla och samvarierande faktorer som påverkar individen. Vilken i sin tur har en påverkan på allt detta.

Tillbaka till DN-artikelns tematik; att digitala medier skulle göra oss mindre empatiska. (Nej, jag skall inte avfärda det med att en av de centrala användningsområdena är just sociala medier.) Jag skulle snarare vilja påstå samtidens komplexitet och snabba föränderlighet skapar delvis nya och andra förutsättningar för det empatiska. (Att digitala medier generellt, och sociala medier specifikt, kan vara ett stöd här torde snarast framstå som en självklarhet.)

Sökandet efter den enkla förklaringen – och det som då leder till kausalitetens förbannelse – har inte minst sin grund i forskningen. En forskning som inte sällan söker just (enkla) förklaringsmodeller, av den enkla anledningen att det ligger ett starkt krav på mycken forskning att generera säkra slutsatser (gärna baserat på det mätbara, det verifierbara). Vilket leder till just kausala förklaringsmodeller. Även om vi vet att varje förklaring samtidigt är en förenkling av sakernas komplexa och samtidigt snabbt föränderliga tillstånd.

Digitala medier påverkar oss. Hade de inte gjort det, hade de varit ointressant och snabbt blivit bortglömda. Även om digitala medier är en central del av det samtida ekonomiska, kulturella, politiska, etc. livet, är de inte mer än en aspekt av denna samtid. Kulturen, samhället, är naturligtvis en större “enhet” än digitala medier. Och därför en viktigare faktor för att förklara människans empatiska “tillstånd”. Men då blir också förklaringsmodellens alla pilar snart ett virrvarr mer liknande ett kråkbo än en snygg och entydig enkelriktad pil. Och förklaringen blir snart ointressant – till fördel till den som övertygande kan argumentera för en enkel kausalitet.

I skolans kråkbo av samverkande beroenden växer fram, åtminstone framför mina ögon, ett kulturellt fenomen som behöver ett gediget och seriöst ifrågasättande. Lika lite som att digitala medier skulle vara en förklaring till en minskande empati (om nu någon sådan någonsin kan bevisas), är läxor eller mer matte en lösning på ett allt svikande engagemang bland eleverna. Vi behöver, som Sir Ken Robinson uttrycker det, en “learning revolution“. Baserat på en uppdaterad problembeskrivning av inte i första hand skolan, utan av samhället. Och att skolan behöver förändras för att över huvud taget vara relevant.

Men detta kräver omfattande både perspektiv och åtgärder. Vilka inte heller lovar några enkla lösningar. Är väl enklare då att klamra fast vid enkla lösningar och en naiv idé om kausalitet, kantänka.

Sandy Stone uttryckte det som att “no causes, no effects – mutual emergence”: idén om orsak och effekt har liten grund i den levda verkligheten. Snarare då att fenomen är just ömsesidigt beroende, och att framväxten av det nya sker ur detta ömsesidigt påverkande möte. Och, vilket är en huvudpoäng i mitt argument, detta leder till att det inte finns några enkla lösningar på komplexa fenomen. Jag kan inte tänka mig annat än att alla håller med om det.

Vi måste våga oss på de komplexa förklaringarna, de krävande samtalen och den välgrundade kritiken.

Studies of Transition States and Societies

October 17, 2011 Leave a comment

Tools make a change

October 14, 2011 1 comment

This video is a great example of how the appropriation of tools change our perception of the world we live in. Which obviously is the core argument behind the notion of the school; that by appropriation of tools (regardless of them being mental or physical) our senses, our consiousness becomes extended. It is with the help of the tools that we reach out in the world, so to speak. And, perhaps most importantly, this appropriation also has the power of emancipation, as our conditions in the world becomes changed. We perceive the world, ourself, our capacities, differently. We, as well as the world, is transformed. We are inextricable intertwined with our tools.

Her perception of the paper surface is – according to our perception – distorted. Her perception of the paper surface is understood through her previous experiences in the world. She is able to see something most of us did not even imagine. She helps us to understand how our percpetion is based on our past experiences.

“Steve Jobs has coded part of her OS”; her cognitive resources are fostered by what tools she has appropriated.

Så fel det kan bli

October 11, 2011 2 comments
ge mig en iPhone

ge mig en iPhone

Idag har Computer Sweden/IDG en artikel om datormiljöerna i Stockholms skolor, och framför allt vilka ramar som avtalet med Volvo IT skapar. Så här står det (bl.a.) i artikeln:

Det som sätter käppar i hjulen är Stockholms
stora outsourcingavtal med Volvo IT.
I huvudstaden kostar det helt enkelt för mycket
att förse varje elev med en egen dator.

 – En satsning på var sin dator till eleverna
kräver som jag ser det en förändring av avtalet,
säger Mats Östling, konsult som tidigare arbetat
som skol-it-strateg i Stockholms stad.

Vad stod det, egentligen? Vad är det konsult Mats Östling säger? Att avtalet med Volvo IT “sätter käppar i hjulet” för IT-satsningar i Stockholms skolor! Och att det, med nuvarande avtal, kostar för mycket att förse Stockholm stads elever med det kanske mest kraftfulla lärredskap som någonsin existerat.

Stockholms unga hamnar helt enkelt efter, när kommun efter kommun runtom i Sverige – och inte minst land efter land runtom i världen – gör allt mer för att stödja ungas lärande. Vilket inte skrivs prov, tentor, närvarokontroll, betyg. Utan lärande – denna grundbulten i mänsklig utveckling – skrivs motivation, inspiration, meningsfullhet, relevans. Vilket Martin Hugo beskriver i en intressant artikel från Pedagogiska Magasinet/lärarnas nyheter.

Och här blir det s.k. outsourcingavtalet med Volvo IT helt meningslöst, helt utan relevans. Helt enkelt för att det inte har den flexibilitet som krävs för ett samtida relevant lärande. Ett lärande som bygger på nyfikenhet, som bygger på att tekniken kan vara ett stöd, som bygger på samarbete och undersökande.

%d bloggers like this: