Archive

Posts Tagged ‘lärande’

Gyllene tider för e-samhället

November 28, 2012 Leave a comment

I mitten av november arrangerade KommITS och Sambruk sin årliga konferens, den här gången i Halmstad och med titeln “Gyllene tider för e-samhället“.

Som inbjuden talare fick jag möjlighet att knyta av till UNGMODs forskningsprojekt, med lite tankar om digital kompetens, lärandet … “Tv-tittaren som blev en datoranvändare – om barn, datorer och (behovet av) en flexibel digital kompetens”.

Underlaget till presentationen finns att se här:

Rundabordssamtal om lärandet kvalitet i en föränderlig tid

November 27, 2012 Leave a comment

För några dagar sedan hade jag förmånen att få vara moderator för ett rundabordssamtal om lärandets kvalitet i en föränderlig tid. Samtalet var arrangerat av TänkOm, och gick av stapeln i myntkabinettets lokaler i gamla stan.

Samtalet filmades och finns att se här.

UR har också publicerat intervjumaterial på temana “Hur lär man sig bäst?” och “Hur skapas motivation och kreativitet i skolan?”

 

Rör på dig!

SR.se rapporterar idag om en studie som visar på ett positivt samband mellan idrott/fysisk aktivitet och prestation under rubriken “Lugnare skollektioner när eleverna haft idrott“. Vilket egentligen inte är någon nyhet? För det visste vi väl redan? Jo, det visste vi. Vi vet att det är så, våra kroppar vet det, våra erfarenheter säger att det är så. Som en god vän sa: “Inte raketforskning direkt. Vem som helst som vart i närheten av ett barn ser ju kopplingen …”

Tyvärr är det ju så att just de som behöver röra på sig mer, tenderar att röra på sig allt mindre. Även om barn- och ungdomsfetman inte ökar, så är det oroväckande många unga människor som är kraftigt överviktiga. Vilket alltså sammanfaller skolprestation (eller snarare brist på …). Att utvecklas med sin egen kropp, att lära sig hantera sin egen kropp har med andra ord en mycket stark koppling till välbefinnande, till mentalt lugn, till förmågan att sitta still, och då inte minst till möjligheten att utvecklas kognitivt. (Däremot råder inte det motsatta sambandet; att övningar i matematik skulle leda till fysisk eller kroppslig mognad. Ofta inte ens att övningar [så som dessa traditionellt ofta bedrivs i skolan] i matematik har någon särdeles stark korrelation till utvecklandet av matematisk kompetens, eller i alla fall inte till ökat intresse för matematik … Ja, jag raljerar. Och jag överdriver. Det är för att öka tydligheten i argumentet, inget annat …)

Dessutom, vilket är särdeles viktigt i sammanhanget, den typ av kreativa kompetenser som redan dagens arbetsmarknad efterfrågar erövras inte via katederundervisning eller repetitiva uppgifter. Snarare handlar det om stödja individen i hennes förmågor, i sin tilltro på sig själv, i lusten till det egna lärandet. Tyvärr ser vi alltför ofta motsatsen där skolan slår ut, fokuserar på problem, och förstärker sociala maktstrukturer.

Men. Eftersom vi vet om dessa samband – det är ju inte raketforskning – vilket ansvar har vi då inte för att stödja våra barn? Med allt från att ställa krav på att skolan tas dessa samband på allvar, till att vi drar med oss barnen ut i skogen (istället för att ägna helgen på något köpcenter). Eller letar geocacher i grannskapet. Eller leker parkour på skolgården. Eller tar fram cykeln. Allt med den inbjudande önskan: Snälla, följ med mig ut. Jag vill så gärna ha ditt sällskap. Vi gör något skoj tillsammans!

“IT för öppet lärande i en pedagogisk vardag”

Idag måndag 5 mars arrangerar Datorn i Utbildningen och Sveriges Kommuner och Landsting ett öppet seminarium på titeln “IT för öppet lärande i en pedagogisk vardag

prezi20120305Efter tre intressanta skolexempel från Västerås, Jönköping och Gävle kommer jag att avslutningsvis erbjudas möjligheten att säga några ord på temat. (se mina anteckningar på prezi här) En huvudpoäng kommer att vara att möjligheterna till ett kvalitativt bruk av IKT inom ramen för skolans formella lärandepraktik handlar om vilja till förändring. Eller, med andra ord, förutsättningarna för en relevant skola handlar om att ta i anspråk inte bara ny teknik, utan också – och framför allt – om att förändra den pedagogisk-didaktiska vardagen.

Lärande

February 16, 2012 Leave a comment

För ett par dagar sedan hade jag en presentation på Computer Swedens arrangemang IT i skolan, på temat “Tankar om lärande”.

Lärarnas Nyheter presenterade häromdagen en studie av Alli Klapp vid Göteborgs universitet om hur betyg i årskurs 6 påverkar elevernas fortsatta skolprestationer. “Bara för 6 procent av eleverna påverkas studieresultaten i sjuan positivt av betyg i sexan. Det gäller de mest högpresterande eleverna. Övriga presterar sämre.”

Övriga presterar sämre! Vilket enligt Klapp kan förstås som att självuppfattning och motivation påverkas av betyg. Detta kan väl knappast komma som en överraskning för någon? Det är väl t.o.m. en bärande idé bakom argumentet om betyg; att de inte bara skall gradera prestationer, utan också fungera som motivator. Tyvärr då alltså, enligt Klapp, så kan forskning idag påvisa att betyg kan ha direkt motsatt effekt på motivation och självuppfattning.

Detta måste väl ändå ses som ett exempel på hur forskning bekräftar vad många redan visste? Och naturligtvis finns undantag, många undantag. Klapp har dock 7000 elever i sin studie, vilket ger resultaten viss tyngd.

Personligen tror jag en förklaring till dessa resultat står att finna här: Barn är i skolan för att lära, inte för att uppföra sig. Eller med andra ord, i synen på kunskap. Att skolans interna uppförandekultur alltför sällan stödjer lärande, utan snarare handlar om disciplinering. Vilket ju onekligen är något helt annat.

Varje lärare som arbetar mer eller mindre explicit efter de principer som Project for Enhancing Effective Learning (PEEL) rekommenderar, vet att lärande är lustfyllt, att det är kreativt, och att det har mycket lite att göra med att svara rätt på testfrågor eller att sitta fint på stolen.

1. Eleven efterfrågar personlig förståelse. Efterfrågar ytterligare information om hen behöver det, och berättar för läraren om hen inte förstår.

2. Söker relevans för det arbete som skall göras.

3. Planerar en strategi innan hen startar arbetet.

4. Förutspår möjliga utfall.

5. Kollar om läraren har fel; erbjuder rättelser.

6. Söker relationen mellan olika aktiviteter och idéer, mellan olika teman eller ämnen, mellan skolarbete och bredare livserfarenheter.

7. Söker svagheter i den egna förståelsen, värderar rimligheten i sina egna förklaringar i olika situationer.

8. Föreslår nya aktiviteter och alternativa arbetsformer.

9. Utmanar texten eller svaren som läraren anger som korrekta.

10. Erbjuder idéer, nya insikter och alternativa förklaringar.

11. Rättfärdigar sina åsikter.

12. Reagerar på och refererar till kommentarer från andra elever.

Som sagt, de lärare som redan arbetar på detta sätt – och några av dem har jag haft förmånen att få träffa – vet ju att det är en arbetsform som stödjer elevernas kreativitet och lust för lärande. Där utmaningen vid bedömning och betygsättning är lärarens utmaning att se hur elevernas arbeten kan matchas mot fördefinierade mål och riktlinjer. För lärandet är ostyrigt, och skall så vara. Att söka forma lärande, och då inte minst ett betygsatt lärande, mot centralt fastställda kunskapsmål är en självmotsägelse som inte stöttar, motiverar och stärker självbilden (så som Klapps studier visar).

Vilket väl i grund och botten handlar inte bara om kunskapssyn. Utan också om människosyn, om synen på den lärande individen. Om att vara nyfiken på någon annans lärande, någon annans utveckling. Och om att relevansgöra lärandet.

Categories: In Swedish, Reflections Tags: , ,

Skolarbete borde väl ske i skolan?

November 23, 2011 Leave a comment

Skolchef Jonatan Block blev nyligen intervjuad i DT angående läxor. Den talande titeln på artikeln är “Föräldrar ska inte leka skola”. Tyvärr vågar han dock inte ta ställning mot läxor, utan försöker komma runt problemet genom att prata om “roliga” hemarbeten där barn och vuxna kan samlas. Där bakning skulle vara ett sådant exempel. Tillåt mig tvivla.

Det huvudsakliga problemet, som Jonatan också understryker, att den avgörande faktorn för hur barnen/eleverna klarar målen är moderns utbildningsbakgrund kommer man inte förbi genom att kalla läxor hemarbete, eller roliga. Fortsatt kvarstår att det avgörande är föräldrarnas engagemang. Och dessutom presenterar skolchef Block ett relativt könsmärkt område som bakning.

Med all respekt Jonatan: Stryk läxor helt och hållet! “Roligt” är alldeles för subjektivt. Och alldeles för många föräldrar skulle aldrig ta sig tid att baka med sina barn – hur roligt någon annan må tycka att det är. Nä, skolan måste ta sig ansvar. Skolarbete i skolan.

Glöm inte den gamla parollen: 8 timmars arbete, 8 timmars fritid, 8 timmars hvila. Varför gäller inte detta även barnen!? När vi dessutom vet att lärande likväl som övning och repetition också behöver utrymme för eftertanke, reflektion och tid ifrån. Om inte annat för att hålla kvar lust och engagemang.

Intressant om betyg

October 26, 2011 Leave a comment

betygsstegeAnders Jönsson, Malmö högskola, skriver intressant om betyg. Ett instrument som bär med sig så mycket problem; inte minst det enkla faktum att många människors (och då inte “bara” som elever) livsöden kan vara mer eller mindre direkt beroende av dessa mer eller mindre subjektiva bedömningar. Och, måste man fråga sig, hur relevant är ett betyg i t.ex. svenska eller idrott eller fysik, som sätts när personen är mitt i tonåren för hennes förmågor, kompetenser och intressen framledes?

Behöver vi verkligen betyg? Vem är det som behöver betyg? Vad skulle kunna vara alternativet/n?

Återigen, tänker jag mig, en fråga som är direkt relaterad till människosyn. Är det människor som skall betygsättas? Eller är det elever? Vad är det som betygsätts? Och för vem?

Categories: In Swedish, Reflections Tags: , ,

Kausalitetens förbannelse

October 19, 2011 1 comment

För ett par dagar sedan hade DN en visserligen småintressant artikel om digital teknik och en minskande empati. Eller nåt sånt. Men också en artikel som speglar en mentalitet där vi söker enkla förklaringar på komplexa fenomen, och alltså ofta nöjer oss med en förenklad kausalitet. Trots att vi vet att världen rymmer en större komplexitet än så.

Poängen, min poäng, är att denna artikel är ytterligare ett exempel på en jakt efter förenklade kausaliteter. Samtidigt som vi alla vet att tillvaron är mer komplex än ett ett-till-ett förhållande. Orsak och verkan är inte linjära, utan sammanvävda i ett trassel av ömsesidiga beroenden och påverkan.

Naturligtvis påverkar tekniken oss. Det är själva poängen. Och det sker med all teknik, med alla kulturella fenomen, med alla redskap som vi har. Men exakt hur dessa tekniker påverkar oss, där går vi bet.

Ta skolan som exempel. En i grunden helt fantastisk idé, där alla samhällets medborgare (numera, då vi inte gör någon officiell åtskillnad mellan klass, eller kön, eller etnicitet, eller trossats, eller …) ges tillgång till utbildning. Där de tre kulturkompetenserna läsa, skriva, räkna utgör fasta och sannolikt eviga hörnpelare. Men trots alla goda föresatser, all kunskap vi besitter om lärande och motivation, all erfarenhet vi samlat om lärstilar, så är resultatet av skolan oförutsägbart. Många, alltför många, lämnar skolan utan att ha tagit i anspråk dessa tre nödvändiga kulturkompetenser. Medan andra går därifrån med höga betyg och ibland även stärkt självförtroende. Någon enkel kausalitet föreligger inte här. Utan varje lärares insats, den fysiska skolmiljön, klasskamraterna, och så vidare, är alla betydelsefulla och samvarierande faktorer som påverkar individen. Vilken i sin tur har en påverkan på allt detta.

Tillbaka till DN-artikelns tematik; att digitala medier skulle göra oss mindre empatiska. (Nej, jag skall inte avfärda det med att en av de centrala användningsområdena är just sociala medier.) Jag skulle snarare vilja påstå samtidens komplexitet och snabba föränderlighet skapar delvis nya och andra förutsättningar för det empatiska. (Att digitala medier generellt, och sociala medier specifikt, kan vara ett stöd här torde snarast framstå som en självklarhet.)

Sökandet efter den enkla förklaringen – och det som då leder till kausalitetens förbannelse – har inte minst sin grund i forskningen. En forskning som inte sällan söker just (enkla) förklaringsmodeller, av den enkla anledningen att det ligger ett starkt krav på mycken forskning att generera säkra slutsatser (gärna baserat på det mätbara, det verifierbara). Vilket leder till just kausala förklaringsmodeller. Även om vi vet att varje förklaring samtidigt är en förenkling av sakernas komplexa och samtidigt snabbt föränderliga tillstånd.

Digitala medier påverkar oss. Hade de inte gjort det, hade de varit ointressant och snabbt blivit bortglömda. Även om digitala medier är en central del av det samtida ekonomiska, kulturella, politiska, etc. livet, är de inte mer än en aspekt av denna samtid. Kulturen, samhället, är naturligtvis en större “enhet” än digitala medier. Och därför en viktigare faktor för att förklara människans empatiska “tillstånd”. Men då blir också förklaringsmodellens alla pilar snart ett virrvarr mer liknande ett kråkbo än en snygg och entydig enkelriktad pil. Och förklaringen blir snart ointressant – till fördel till den som övertygande kan argumentera för en enkel kausalitet.

I skolans kråkbo av samverkande beroenden växer fram, åtminstone framför mina ögon, ett kulturellt fenomen som behöver ett gediget och seriöst ifrågasättande. Lika lite som att digitala medier skulle vara en förklaring till en minskande empati (om nu någon sådan någonsin kan bevisas), är läxor eller mer matte en lösning på ett allt svikande engagemang bland eleverna. Vi behöver, som Sir Ken Robinson uttrycker det, en “learning revolution“. Baserat på en uppdaterad problembeskrivning av inte i första hand skolan, utan av samhället. Och att skolan behöver förändras för att över huvud taget vara relevant.

Men detta kräver omfattande både perspektiv och åtgärder. Vilka inte heller lovar några enkla lösningar. Är väl enklare då att klamra fast vid enkla lösningar och en naiv idé om kausalitet, kantänka.

Sandy Stone uttryckte det som att “no causes, no effects – mutual emergence”: idén om orsak och effekt har liten grund i den levda verkligheten. Snarare då att fenomen är just ömsesidigt beroende, och att framväxten av det nya sker ur detta ömsesidigt påverkande möte. Och, vilket är en huvudpoäng i mitt argument, detta leder till att det inte finns några enkla lösningar på komplexa fenomen. Jag kan inte tänka mig annat än att alla håller med om det.

Vi måste våga oss på de komplexa förklaringarna, de krävande samtalen och den välgrundade kritiken.

Panelsamtal om Lärande i framtidens skola

September 29, 2011 Leave a comment
Panelsamtal Lärande i framtidens skola

Panelsamtal Lärande i framtidens skola

Lämnade gårdagens panelsamtal i Örebro, på temat Lärande i framtidens skola, med en känsla av att något saknas. Visst var det ett bra samtal, med stor respekt för olika åsikter. Kanske var vi mer intresserade av att föra fram våra respektive åsikter, än att föra ett djupborrande samtal. Men det må väl vara hänt. Det är inte där min känsla av att något saknas träder in. Inte heller att jag kanske inte lyckades vara helt tydlig i mina argument. Nej, min känsla av att något saknas tror jag handlar om ett generellt problem – det är inte som s.a.s. “äger” skolan, och framför inte vad det är som är centrala kompetenser nu och i framtiden. Det som saknas, tänker jag mig, är modiga grepp för att skapa förändring – inte välmenande insatser för att göra det bästa av situationen.

Skolan kan vara en fantastisk plats. Duktiga, kompetenta och engagerade lärare finns det gott om. Och hungriga, nyfikna, ambitiösa – ja, det är väl alla barn och ungdomar. Och så lyfter vi blicken mot vad som rimligtvis bör vara kunskaper och kompetenser för inte bara framtidens skola, utan också framtidens lärande, och framtidens samhälle.

Våga börja om. Lek med tanken att vi börjar om, vi startar från noll. Hur skall vi då bygga upp både idén om, liksom den fysiska, skolan?

Låt inte barnen vara it-lärare – IDG.se

“Ann-Britt Enochsson skriver inte under på något av de vanliga påståendena om datorundervisningen i vanliga skolor – som att eleverna kan mer om datorer än lärarna. Hennes undersökningar nyanserar bilden på det sätt som brukar irritera dem som tror sig veta hur det är.”

En intressant intervju med Ann-Britt Enochsson i ComputerSweden/IDG.se, om myter om vad barn kan – och sanningar om hur mycket mer lärare kan lära sig.

Låt inte barnen vara it-lärare – IDG.se.

%d bloggers like this: