Archive

Posts Tagged ‘skola’

Betyg, läxor och ordning & reda skulle vara bra förslag …

© patrik hernwall

foto: patrik hernwall

Ja, ständigt dessa betyg, och ständigt dessa läxor, och ständigt denna strävan efter ordning & reda. Alla vore ju riktigt bra förslag … om skolan hade tydliga produktionsmål. Om eleverna var produktionsenheter och lärarna vore någon form av småmilitanta arbetsledare.

Nu är det inte så. Alldeles bortsett det enkla faktum att eleverna inte kan syssla med produktion av den självklara anledningen att barnarbete är förbjudet i Sverige, så stämmer detta inte alls med läroplanen. Vilket en ju kan tycka att en utbildningsminister borde känna till (och även en finansminister, men det kanske mer handlar om önsketänkande …).

Skolans övergripande uppdrag är inte att forma små industriarbetare, små lönsamma rackare i en snyggt streamad produktionsapparat. Det är varken stålverket, skogen eller saltgruvan som är skolans målbild. Skolans målbild är den demokratiska medborgaren som har redskapen att tänka fritt, som kan formulera såväl problem som lösningar, som känner sig värdefull och unik. Det vore ju önskvärt om det fanns en samsyn här, bland alla med mandat att styra, påverka eller bara stimulera skolan.

Det är alldeles tydligt i läroplanen att uppdraget är att “främja” – ett begrepp som används återkommande i Lgr11 – elevernas (det vill säga barnens) lärande, deras kreativitet, deras nyfikenhet, deras utveckling. Det finns alltså inget mätbart mål här, men en strävan mot välmående och harmoniska människor.

Och som vi alla vet, vi har olika behov. Någon behöver lugn och ro, någon måste få röra på sig, något gillar att sjunga och någon annan vill sitta nära. Ett klassrum kan vara allt detta. Samtidigt, inkluderande, samverkande.

Inga betyg, inga läxor, inget diktatoriskt ordning & reda kan åstadkomma det. Det är människor som åstadkommer lust, kreativitet, nyfikenhet. Goda lärare, goda elever, goda skolledare.

Categories: In Swedish, Reflections Tags: , ,

Anders Borg, läxor och den professionella röstens yranden

Jag läste vad Anders Borg hade att säga om skola, lärande och läxor i en artikel i Affärsvärlden.

Jag tycker att en höjning av skatten på vin, sprit och tobak för att finansiera en satsning på skolan är ett alldeles utmärkt förslag. (Bra där AB!) Men det betyder inte att det är det, framför allt inte i någon form av nationalekonomiskt perspektiv. Rimligtvis borde det finnas kompetenta personer som är bättre skickade att räkna på det. Men för mig som person, och som pedagogik-forskare, verkar det bra och det rimmar väl med min ideologi och människosyn.

Anders Borg tänker till, tydligen

Anders Borg tänker till, tydligen [foto: på Nyheter24]

Och det är väl här som AB har lite otur när han tänker (det pinsamma är att Affärsvärlden ger dessa klavertramp utrymme, men det är kanske en annan sak). Eller, det är nog AB som står för flummet. Krasst och i all korthet; han vet inte vad han pratar om. Med den syn AB ger uttryck för vad gäller lärande och kunskap generellt, och matematik och studier specifikt, förvånar det i alla fall inte mig att ekonomer kan hamna så fel även inom sitt eget område. Men det är också ett personligt tyckande, som ligger nära en ideologi.

Om jag håller mig till just läxor (som jag skrivit om tidigare här …). Det mesta som rör läxor handlar om just tyckande (och oroväckande ofta utan någon som helst förankring vare sig barnens bästa, skolans uppdrag eller teorier om lärande). Men det finns naturligtvis forskning (evidens, som det också kan kallas) som i stort säger tre saker:
a. Nej, läxor ger inga positiva effekter. T.ex. så är det i ett lite längre perspektiv än veckans läxprov svårt att se skillnader i kunskapsnivå mellan barn som haft och de som inte haft läxor. Ev. skillnader i ett “nu” verkar försvinna med tiden. (Ett mer lättsamt “bevis”; “Är du smartare än en femteklassare?” – vi pluggar, läxförhörs, prövas … men det verkar inte fastna helt enkelt …)
b. Jo, läxor ger effekter. Precis i linje med de maktstrukturer som vi redan ser i såväl samhället i stort som i skolan (är det detta AB vill uppmuntra? nej, så kan det väl ändå inte vara?). Förenklat; Flickor, inte pojkar, gynnas: Svenskar, inte invandrare, gynnas: Högutbildade, inte lågutbildade, gynnas. Ja, ni känner igen dessa maktstrukturer. Detta är då i direkt kontrast med skolans uppdrag att vara jämlik, och att motverka alla former av maktstrukturer, vilket gör läxor – med den kunskap vi har om deras effekter – ytterligt problematiskt. Dessutom finns inget i skolans styrdokument som säger något om läxor (eller, läxor finns inte).
c. Läxor är inte en sak utan många. ABs idé om pluggläxor är förkastligt (se “b”). Vilket då även gäller den form av läxor som kan benämnas som att “öva-mer”, även om denna är mer personligt utformad, eftersom även denna är beroende av hemmets resurser i bred betydelse. Sedan finns en form av uppmuntran från skolan, som vi skulle kunna benämna läxor; att ta reda på mer. Vilket egentligen handlar om att väcka nyfikenhet, en lust att vara en undersökande samhällsmedborgare. Men detta är i en mening skolans allt överskuggande uppdrag, så det vetetusan om jag skulle vilja benämna det som läxa.

Har du läst hit, är du sannolikt intresserad av skolan, eller lärande, eller läxor, eller i alla fall ditt barns välmående. Men, skulle du mot förmodan vara intresserad av mina tankar om Sveriges ekonomi och vill höra mig utveckla mitt tyckande där, är det bara att höra av sig.
Är du intresserad av att fundera vidare på det där med läxor, så har jag skrivit om det vid några tillfällen här på bloggen.

Fundera gärna vidare. Se det som din egen alldeles personliga läxa för idag … 😉

#sträckpådig

Det talas det mycket om att skolan ska vila på vetenskaplig grund och vad det egentligen betyder. En av förutsättningarna för detta är möten mellan teori och praktik.

I Sverige finns en stark utbildningsvetenskaplig forskning, där flera lärosäten bedriver intressant och innovativ forskning. Samma sak gäller den svenska skolan; det finns en lång rad skolmiljöer som är kreativa och pedagogiskt-didaktiskt nytänkande. Nu är det dags att växla ut de erfarenheterna i #sträckpådig.

#sträckpådig ska vara en arena för kollegialt lärande på vetenskaplig grund.

#sträckpådig sammanför forskning och skolpraktik i relevanta sammanhang med ett gemensamt syfte att lära mer.

#sträckpådig är en arena där skolans praktiker möter forskare och i gemensam reflektion driver skolutveckling på vetenskaplig grund.

#sträckpådig möjliggör kritiska frågor till forskningen och ett vetenskapligt förhållningssätt till praktiken så att lärares gemensamma utvecklingsarbete kan bedrivas med större systematik, med kritisk blick och reflektion.

#sträckpådig vänder sig till lärare i skolan, forskare, skolledare, föräldrar, politiker och tjänstemän.

#sträckpådig är ett seminarium inför publik som skall spelas in för att vara tillgängligt som podradio i efterhand.

#sträckpådig genomförs som ”minitalkshows” där praktiska projekt och exempel presteras, analyseras och sätts i ett vetenskapligt sammanhang. Målet är att främja kollegialt lärande på vetenskaplig grund och ett kvalificerat erfarenhetsutbyte mellan forskare och praktiker.

#sträckpådig är en gemensam satsning av Institutionen för data- och systemvetenskap Stockholms universitet (DSV/SU), Rektorsakademien utveckling AB och utbildningsförvaltningen i Stockholms stad.

Våren 2014 inleds med två seminarier:

26 mars 2014
IT som stöd för kollegialt lärande.
15.30-17.00, Kista Science Tower

Reine Magnusson och Elisabet Berg, förstelärare vid Husbygårdsskolan och docent Stefan Hrastinski vid KTH diskuterar vad som krävs för att teknologin ska utveckla och främja lärande för såväl elever som lärare. Som alltid i #sträckpådig utgår vi från ett praktiskt projekt i vetenskaplig belysning och ett gemensamt samtal kring detta.

[2014.03.27; foton från seminariet]

29 april 2014
På väg mot det sömlösa lärandet.
15.30-17.00, Kista Science Tower

Rektor Per Wadman tillsammans med Veronique Schötz Hansen, Roger Terner samt Linda Virtanen, lärare vid Ärvingeskolan, samtalar med professor Robert Ramberg vid institutionen för data- och systemvetenskap, Stockholms universitet kring hur tekniken kan överbrygga gränser mellan skola och fritid, mellan skolämnen och skapa ett mer sömlöst lärande.

Välkommen!

Kontaktpersoner:
Cecilia Göransson · Utbildningsförvaltningen, Stockholms stad · cecilia.goransson x stockholm.se

Patrik Hernwall · Institutionen för data- och systemvetenskap, Stockholms universitet · hernwall x dsv.su.se

Ante Runnquist · Rektorsakademien Utveckling AB · ante x rautveckling.se

Kista Science Tower:
Färögatan 33, Kista.
http://kartor.eniro.se/m/nSYF6

Anmäl dig här: http://tinyurl.com/pfvc2kj

Seminariet är gratis

Ladda ner program: #sträckpådig våren 2014

PISA [igen]

December 4, 2013 Leave a comment

Det spekuleras en hel del om hur vi skall förstå de siffror som PISA sådär fräck kastar på oss. Eller kanske snarare kastar till oss, där vi girigt slänger oss över dessa smulor som utsvultna gamar. För här skall förklaras, här skall minsann kritiseras. Det är ditt eller datt fel, det är än det ena än det andra som kan förklara. Det pekas fingrar och det skapas rubriker. Personer, beslut, institutioner, utbildningar, ledare, politiker, elever, föräldrar är alla i skuld, är alla att stå med skammen för att misslyckats. Eller om det nu inte är kepsar, mobiltelefoner, hyfs och god ton som bär ansvaret.

En tanke som jag så gärna vill hålla fast vid är att det är PISA det är fel på. Eller, visst, PISA är ett vettigt mätinstrument för att mäta … det som PISA mäter. Lite som klassiska IQ-test som mäter endast det som IQ-test kan och skall mäta.

Jag vill så gärna se att det som saknas är ett mätinstrument som famnar de kompetenser som svenska elever bär. För om det nu är så att PISA visar att den svenska skolan inte kan främja elevernas lärande mot ett antal på förhand givna kompetenser som just PISA är intresserat av, måste de rimligtvis ha en massa andra kunskaper och kompetenser. Vilka är då dessa? Varför ställer vi oss inte frågan vilka kunskaper och kompetenser som svenska elever de facto har? Eller, på en mer strukturell nivå, vad är det för typ av kunskaper och kompetenser som Lgr 11 efterfrågar – och hur väl passat är PISA att mäta det?

Min tanke är att glappet här är dramatiskt. Att det finns så många kunskaper och kompetenser hos svenska elever som PISA inte lyckas fånga. Som handlar om det där med att främja individens lärande, att stötta individen mot hens kreativa, entreprenöriella, kritiska och lustfyllda förmågor. Vilket ju är alldeles centralt i Lgr11! (Frågan om det svenska betygsystemet lyckas bättre avstår jag från att tänkta på …)

Men så sker något i min läsning av PISA-studien, och som gör att det skaver. Gnager och skapar sår, liksom. Om nu den svenska skolan är bra på att lyfta individen, att se de unika förmågorna, att främja ett subjektivt nära lärande, hur kan då den svenska skolan vara en av de allra sämsta när det gäller – låt mig svepande benämna det – integration?

Skillnader i matematikresultat mellan infödda elever och elever födda i landet med utländsk bakgrund respektive elever födda utomlands med utländsk bakgrund.

Skillnader i matematikresultat mellan infödda elever och elever födda i landet med utländsk bakgrund respektive elever födda utomlands med utländsk bakgrund.

Javisst, detta är bara ett litet exempel. Och inte handlar det, nödvändigtvis, om integration. Men något säger det allt om en skola som – och många gånger med all rätt – berömmer sig om att just främja det individuella lärandet: i en sådan skola borde det väl vara omöjligt att sådana här dramatiska skillnader skulle uppstå?

Något är skevt, något känns inte alls bra. Det är siffror som skapar en oro hos mig, som jag så gärna skulle vilja skicka med till de som har något klokt att säga. Eller bara till de som har mandat att göra något. För så här får det inte se ut!

Categories: In Swedish, Reflections Tags: , ,

På tal om PISA (etc.)

December 3, 2013 Leave a comment

Vi mäter och mäter och mäter. Det sätts betyg, det kallas till möten, det skall till åtgärder. En och annan flammande rubrik. Och däremellan lite fördjupande reportage, röster som försöker nyansera. Men vi fortsätter ändå att mäta. Synd, när det är barn som, som i t.ex. PISA, blir alldeles oskyldiga budbärare. För inte är det barnen som presterar dåligt, och det är inte ens säkert att det är skolorna som presterar dåligt. Om vi försöker mäta hastighet i en skål med frukt lär ingenting hända.

Skolan har så många värden, så mycket kvaliteter, som ingen PISA-studie kan famna. Synd, när det finns så mycket spännande som sker, så många kompetenser och förmågor som utvecklas.

Jag skulle vilja se den studie, internationell och allt, som gör en mätning om glappet mellan den nationella läroplanens målsättningar och vad PISA lyckas fånga upp. Ser framför mig att vissa länders läroplaner så att säga ligger närmare PISA än vad andra gör. Med andra ord: glappet, avståndet. Går säkerligen att illustrera i snygga staplar.

Och sedan ställer vi oss frågan; hur kan vi fånga upp dessa andra – och många gånger sannolikt viktigare – kompetenser, kvaliteter och förmågor? Utan att för den skull jämföra, utan för att skapa stöd till vidare utveckling.

ps: PISA skulle lika gärna kunna stavas TIMSS, PIRLS, … Kvantiteter som misstas för kvaliteter.
ps2: Tornet i Pisa lutar betänkligt, och behöver ständiga åtgärder för att inte falla.

Den abstrakta tråkigheten « UNGMODs

Den abstrakta tråkigheten « UNGMODs.

Nu kan du läsa kandidatuppsatsen Den abstrakta tråkigheten – villkor och möjligheter, utifrån ungas perspektiv, att relevansgöra digitala medier som en resurs för lärande i skolan (Medieteknik C, Institutionen för kommunikation, medier och IT, Södertörns högskola) av Lise-Lott Hagström & Joanna Miller Phillips på forskningsprojektet UNGMODs blogg. (Där finns också en sammanfattning av uppsatsen.)

en sista förberedelse inför SETT i morgon

Fick precis ett mail från Fredrik Svensson, en av de huvudansvariga för SETT-dagarna 25-26 april på Kistamässan. Tydligen är det en succé redan innan de öppnat dörrarna; fler anmälda än vad de både räknat och hoppats på. Skoj.

Jag kommer att presentera lite rykande färska resultat från UNGMODs forskningprojekt: i korthet handlar det om en strävan efter att förstå villkoren för ungas multimodala gestaltningar (eller uttrycksformer). Villkor som bland annat handlar om redskapssyn, om elevers kreativitet i multimodala gestaltningar – samma gestaltningar som hamnar utanför lärares “bedömningsradar”, och om platsens betydelse för elevers upplevelse av relevans. Men mer om detta i morgon; nu skall jag lägga sista handen vid presentationen; förhoppningsvis klarnar det …

Min presentation “Ungas uttryck i digitala medier; en multimodal kompetens” finns på slideshare.

Rör på dig!

SR.se rapporterar idag om en studie som visar på ett positivt samband mellan idrott/fysisk aktivitet och prestation under rubriken “Lugnare skollektioner när eleverna haft idrott“. Vilket egentligen inte är någon nyhet? För det visste vi väl redan? Jo, det visste vi. Vi vet att det är så, våra kroppar vet det, våra erfarenheter säger att det är så. Som en god vän sa: “Inte raketforskning direkt. Vem som helst som vart i närheten av ett barn ser ju kopplingen …”

Tyvärr är det ju så att just de som behöver röra på sig mer, tenderar att röra på sig allt mindre. Även om barn- och ungdomsfetman inte ökar, så är det oroväckande många unga människor som är kraftigt överviktiga. Vilket alltså sammanfaller skolprestation (eller snarare brist på …). Att utvecklas med sin egen kropp, att lära sig hantera sin egen kropp har med andra ord en mycket stark koppling till välbefinnande, till mentalt lugn, till förmågan att sitta still, och då inte minst till möjligheten att utvecklas kognitivt. (Däremot råder inte det motsatta sambandet; att övningar i matematik skulle leda till fysisk eller kroppslig mognad. Ofta inte ens att övningar [så som dessa traditionellt ofta bedrivs i skolan] i matematik har någon särdeles stark korrelation till utvecklandet av matematisk kompetens, eller i alla fall inte till ökat intresse för matematik … Ja, jag raljerar. Och jag överdriver. Det är för att öka tydligheten i argumentet, inget annat …)

Dessutom, vilket är särdeles viktigt i sammanhanget, den typ av kreativa kompetenser som redan dagens arbetsmarknad efterfrågar erövras inte via katederundervisning eller repetitiva uppgifter. Snarare handlar det om stödja individen i hennes förmågor, i sin tilltro på sig själv, i lusten till det egna lärandet. Tyvärr ser vi alltför ofta motsatsen där skolan slår ut, fokuserar på problem, och förstärker sociala maktstrukturer.

Men. Eftersom vi vet om dessa samband – det är ju inte raketforskning – vilket ansvar har vi då inte för att stödja våra barn? Med allt från att ställa krav på att skolan tas dessa samband på allvar, till att vi drar med oss barnen ut i skogen (istället för att ägna helgen på något köpcenter). Eller letar geocacher i grannskapet. Eller leker parkour på skolgården. Eller tar fram cykeln. Allt med den inbjudande önskan: Snälla, följ med mig ut. Jag vill så gärna ha ditt sällskap. Vi gör något skoj tillsammans!

“IT för öppet lärande i en pedagogisk vardag”

Idag måndag 5 mars arrangerar Datorn i Utbildningen och Sveriges Kommuner och Landsting ett öppet seminarium på titeln “IT för öppet lärande i en pedagogisk vardag

prezi20120305Efter tre intressanta skolexempel från Västerås, Jönköping och Gävle kommer jag att avslutningsvis erbjudas möjligheten att säga några ord på temat. (se mina anteckningar på prezi här) En huvudpoäng kommer att vara att möjligheterna till ett kvalitativt bruk av IKT inom ramen för skolans formella lärandepraktik handlar om vilja till förändring. Eller, med andra ord, förutsättningarna för en relevant skola handlar om att ta i anspråk inte bara ny teknik, utan också – och framför allt – om att förändra den pedagogisk-didaktiska vardagen.

Lärande

February 16, 2012 Leave a comment

För ett par dagar sedan hade jag en presentation på Computer Swedens arrangemang IT i skolan, på temat “Tankar om lärande”.

Lärarnas Nyheter presenterade häromdagen en studie av Alli Klapp vid Göteborgs universitet om hur betyg i årskurs 6 påverkar elevernas fortsatta skolprestationer. “Bara för 6 procent av eleverna påverkas studieresultaten i sjuan positivt av betyg i sexan. Det gäller de mest högpresterande eleverna. Övriga presterar sämre.”

Övriga presterar sämre! Vilket enligt Klapp kan förstås som att självuppfattning och motivation påverkas av betyg. Detta kan väl knappast komma som en överraskning för någon? Det är väl t.o.m. en bärande idé bakom argumentet om betyg; att de inte bara skall gradera prestationer, utan också fungera som motivator. Tyvärr då alltså, enligt Klapp, så kan forskning idag påvisa att betyg kan ha direkt motsatt effekt på motivation och självuppfattning.

Detta måste väl ändå ses som ett exempel på hur forskning bekräftar vad många redan visste? Och naturligtvis finns undantag, många undantag. Klapp har dock 7000 elever i sin studie, vilket ger resultaten viss tyngd.

Personligen tror jag en förklaring till dessa resultat står att finna här: Barn är i skolan för att lära, inte för att uppföra sig. Eller med andra ord, i synen på kunskap. Att skolans interna uppförandekultur alltför sällan stödjer lärande, utan snarare handlar om disciplinering. Vilket ju onekligen är något helt annat.

Varje lärare som arbetar mer eller mindre explicit efter de principer som Project for Enhancing Effective Learning (PEEL) rekommenderar, vet att lärande är lustfyllt, att det är kreativt, och att det har mycket lite att göra med att svara rätt på testfrågor eller att sitta fint på stolen.

1. Eleven efterfrågar personlig förståelse. Efterfrågar ytterligare information om hen behöver det, och berättar för läraren om hen inte förstår.

2. Söker relevans för det arbete som skall göras.

3. Planerar en strategi innan hen startar arbetet.

4. Förutspår möjliga utfall.

5. Kollar om läraren har fel; erbjuder rättelser.

6. Söker relationen mellan olika aktiviteter och idéer, mellan olika teman eller ämnen, mellan skolarbete och bredare livserfarenheter.

7. Söker svagheter i den egna förståelsen, värderar rimligheten i sina egna förklaringar i olika situationer.

8. Föreslår nya aktiviteter och alternativa arbetsformer.

9. Utmanar texten eller svaren som läraren anger som korrekta.

10. Erbjuder idéer, nya insikter och alternativa förklaringar.

11. Rättfärdigar sina åsikter.

12. Reagerar på och refererar till kommentarer från andra elever.

Som sagt, de lärare som redan arbetar på detta sätt – och några av dem har jag haft förmånen att få träffa – vet ju att det är en arbetsform som stödjer elevernas kreativitet och lust för lärande. Där utmaningen vid bedömning och betygsättning är lärarens utmaning att se hur elevernas arbeten kan matchas mot fördefinierade mål och riktlinjer. För lärandet är ostyrigt, och skall så vara. Att söka forma lärande, och då inte minst ett betygsatt lärande, mot centralt fastställda kunskapsmål är en självmotsägelse som inte stöttar, motiverar och stärker självbilden (så som Klapps studier visar).

Vilket väl i grund och botten handlar inte bara om kunskapssyn. Utan också om människosyn, om synen på den lärande individen. Om att vara nyfiken på någon annans lärande, någon annans utveckling. Och om att relevansgöra lärandet.

Categories: In Swedish, Reflections Tags: , ,
%d bloggers like this: