Search Results

Keyword: ‘läxor’

Betyg, läxor och ordning & reda skulle vara bra förslag …

© patrik hernwall

foto: patrik hernwall

Ja, ständigt dessa betyg, och ständigt dessa läxor, och ständigt denna strävan efter ordning & reda. Alla vore ju riktigt bra förslag … om skolan hade tydliga produktionsmål. Om eleverna var produktionsenheter och lärarna vore någon form av småmilitanta arbetsledare.

Nu är det inte så. Alldeles bortsett det enkla faktum att eleverna inte kan syssla med produktion av den självklara anledningen att barnarbete är förbjudet i Sverige, så stämmer detta inte alls med läroplanen. Vilket en ju kan tycka att en utbildningsminister borde känna till (och även en finansminister, men det kanske mer handlar om önsketänkande …).

Skolans övergripande uppdrag är inte att forma små industriarbetare, små lönsamma rackare i en snyggt streamad produktionsapparat. Det är varken stålverket, skogen eller saltgruvan som är skolans målbild. Skolans målbild är den demokratiska medborgaren som har redskapen att tänka fritt, som kan formulera såväl problem som lösningar, som känner sig värdefull och unik. Det vore ju önskvärt om det fanns en samsyn här, bland alla med mandat att styra, påverka eller bara stimulera skolan.

Det är alldeles tydligt i läroplanen att uppdraget är att “främja” – ett begrepp som används återkommande i Lgr11 – elevernas (det vill säga barnens) lärande, deras kreativitet, deras nyfikenhet, deras utveckling. Det finns alltså inget mätbart mål här, men en strävan mot välmående och harmoniska människor.

Och som vi alla vet, vi har olika behov. Någon behöver lugn och ro, någon måste få röra på sig, något gillar att sjunga och någon annan vill sitta nära. Ett klassrum kan vara allt detta. Samtidigt, inkluderande, samverkande.

Inga betyg, inga läxor, inget diktatoriskt ordning & reda kan åstadkomma det. Det är människor som åstadkommer lust, kreativitet, nyfikenhet. Goda lärare, goda elever, goda skolledare.

Advertisements
Categories: In Swedish, Reflections Tags: , ,

Anders Borg, läxor och den professionella röstens yranden

Jag läste vad Anders Borg hade att säga om skola, lärande och läxor i en artikel i Affärsvärlden.

Jag tycker att en höjning av skatten på vin, sprit och tobak för att finansiera en satsning på skolan är ett alldeles utmärkt förslag. (Bra där AB!) Men det betyder inte att det är det, framför allt inte i någon form av nationalekonomiskt perspektiv. Rimligtvis borde det finnas kompetenta personer som är bättre skickade att räkna på det. Men för mig som person, och som pedagogik-forskare, verkar det bra och det rimmar väl med min ideologi och människosyn.

Anders Borg tänker till, tydligen

Anders Borg tänker till, tydligen [foto: på Nyheter24]

Och det är väl här som AB har lite otur när han tänker (det pinsamma är att Affärsvärlden ger dessa klavertramp utrymme, men det är kanske en annan sak). Eller, det är nog AB som står för flummet. Krasst och i all korthet; han vet inte vad han pratar om. Med den syn AB ger uttryck för vad gäller lärande och kunskap generellt, och matematik och studier specifikt, förvånar det i alla fall inte mig att ekonomer kan hamna så fel även inom sitt eget område. Men det är också ett personligt tyckande, som ligger nära en ideologi.

Om jag håller mig till just läxor (som jag skrivit om tidigare här …). Det mesta som rör läxor handlar om just tyckande (och oroväckande ofta utan någon som helst förankring vare sig barnens bästa, skolans uppdrag eller teorier om lärande). Men det finns naturligtvis forskning (evidens, som det också kan kallas) som i stort säger tre saker:
a. Nej, läxor ger inga positiva effekter. T.ex. så är det i ett lite längre perspektiv än veckans läxprov svårt att se skillnader i kunskapsnivå mellan barn som haft och de som inte haft läxor. Ev. skillnader i ett “nu” verkar försvinna med tiden. (Ett mer lättsamt “bevis”; “Är du smartare än en femteklassare?” – vi pluggar, läxförhörs, prövas … men det verkar inte fastna helt enkelt …)
b. Jo, läxor ger effekter. Precis i linje med de maktstrukturer som vi redan ser i såväl samhället i stort som i skolan (är det detta AB vill uppmuntra? nej, så kan det väl ändå inte vara?). Förenklat; Flickor, inte pojkar, gynnas: Svenskar, inte invandrare, gynnas: Högutbildade, inte lågutbildade, gynnas. Ja, ni känner igen dessa maktstrukturer. Detta är då i direkt kontrast med skolans uppdrag att vara jämlik, och att motverka alla former av maktstrukturer, vilket gör läxor – med den kunskap vi har om deras effekter – ytterligt problematiskt. Dessutom finns inget i skolans styrdokument som säger något om läxor (eller, läxor finns inte).
c. Läxor är inte en sak utan många. ABs idé om pluggläxor är förkastligt (se “b”). Vilket då även gäller den form av läxor som kan benämnas som att “öva-mer”, även om denna är mer personligt utformad, eftersom även denna är beroende av hemmets resurser i bred betydelse. Sedan finns en form av uppmuntran från skolan, som vi skulle kunna benämna läxor; att ta reda på mer. Vilket egentligen handlar om att väcka nyfikenhet, en lust att vara en undersökande samhällsmedborgare. Men detta är i en mening skolans allt överskuggande uppdrag, så det vetetusan om jag skulle vilja benämna det som läxa.

Har du läst hit, är du sannolikt intresserad av skolan, eller lärande, eller läxor, eller i alla fall ditt barns välmående. Men, skulle du mot förmodan vara intresserad av mina tankar om Sveriges ekonomi och vill höra mig utveckla mitt tyckande där, är det bara att höra av sig.
Är du intresserad av att fundera vidare på det där med läxor, så har jag skrivit om det vid några tillfällen här på bloggen.

Fundera gärna vidare. Se det som din egen alldeles personliga läxa för idag … 😉

Skolarbete borde väl ske i skolan?

November 23, 2011 Leave a comment

Skolchef Jonatan Block blev nyligen intervjuad i DT angående läxor. Den talande titeln på artikeln är “Föräldrar ska inte leka skola”. Tyvärr vågar han dock inte ta ställning mot läxor, utan försöker komma runt problemet genom att prata om “roliga” hemarbeten där barn och vuxna kan samlas. Där bakning skulle vara ett sådant exempel. Tillåt mig tvivla.

Det huvudsakliga problemet, som Jonatan också understryker, att den avgörande faktorn för hur barnen/eleverna klarar målen är moderns utbildningsbakgrund kommer man inte förbi genom att kalla läxor hemarbete, eller roliga. Fortsatt kvarstår att det avgörande är föräldrarnas engagemang. Och dessutom presenterar skolchef Block ett relativt könsmärkt område som bakning.

Med all respekt Jonatan: Stryk läxor helt och hållet! “Roligt” är alldeles för subjektivt. Och alldeles för många föräldrar skulle aldrig ta sig tid att baka med sina barn – hur roligt någon annan må tycka att det är. Nä, skolan måste ta sig ansvar. Skolarbete i skolan.

Glöm inte den gamla parollen: 8 timmars arbete, 8 timmars fritid, 8 timmars hvila. Varför gäller inte detta även barnen!? När vi dessutom vet att lärande likväl som övning och repetition också behöver utrymme för eftertanke, reflektion och tid ifrån. Om inte annat för att hålla kvar lust och engagemang.

sydsvenskan: Skola utan läxor

November 8, 2011 Leave a comment

I mitten av oktober hade sydsvenskan en intressant artikel om läxor – eller snarare inte läxor. En skola där man tagit bort läxorna. Varför? “Barnen skulle få jämlika villkor i sitt lärande. Både lärare och barn skulle slippa stress, kunna gå hem från sitt arbete och faktiskt vara lediga. Och det skulle vara rättvist: vuxna aldrig skulle acceptera att dag efter dag gå från sitt arbete med extrajobb med sig hem.”

Detta samtidigt som det inte finns några egentliga argument för läxor, gör att man ju måste undra. Undra, varför elever fortsatt utsätts för läxor. Finns det över huvud taget några grundade argument för läxor? Jag tvivlar … (och nej, inte heller här på sydsvenskans chatt om läxor finner jag några argument för, snarare ekon av fördomar och snäva föreställningar …)

 

 

Categories: In Swedish, Reflections Tags: ,

Kausalitetens förbannelse

October 19, 2011 1 comment

För ett par dagar sedan hade DN en visserligen småintressant artikel om digital teknik och en minskande empati. Eller nåt sånt. Men också en artikel som speglar en mentalitet där vi söker enkla förklaringar på komplexa fenomen, och alltså ofta nöjer oss med en förenklad kausalitet. Trots att vi vet att världen rymmer en större komplexitet än så.

Poängen, min poäng, är att denna artikel är ytterligare ett exempel på en jakt efter förenklade kausaliteter. Samtidigt som vi alla vet att tillvaron är mer komplex än ett ett-till-ett förhållande. Orsak och verkan är inte linjära, utan sammanvävda i ett trassel av ömsesidiga beroenden och påverkan.

Naturligtvis påverkar tekniken oss. Det är själva poängen. Och det sker med all teknik, med alla kulturella fenomen, med alla redskap som vi har. Men exakt hur dessa tekniker påverkar oss, där går vi bet.

Ta skolan som exempel. En i grunden helt fantastisk idé, där alla samhällets medborgare (numera, då vi inte gör någon officiell åtskillnad mellan klass, eller kön, eller etnicitet, eller trossats, eller …) ges tillgång till utbildning. Där de tre kulturkompetenserna läsa, skriva, räkna utgör fasta och sannolikt eviga hörnpelare. Men trots alla goda föresatser, all kunskap vi besitter om lärande och motivation, all erfarenhet vi samlat om lärstilar, så är resultatet av skolan oförutsägbart. Många, alltför många, lämnar skolan utan att ha tagit i anspråk dessa tre nödvändiga kulturkompetenser. Medan andra går därifrån med höga betyg och ibland även stärkt självförtroende. Någon enkel kausalitet föreligger inte här. Utan varje lärares insats, den fysiska skolmiljön, klasskamraterna, och så vidare, är alla betydelsefulla och samvarierande faktorer som påverkar individen. Vilken i sin tur har en påverkan på allt detta.

Tillbaka till DN-artikelns tematik; att digitala medier skulle göra oss mindre empatiska. (Nej, jag skall inte avfärda det med att en av de centrala användningsområdena är just sociala medier.) Jag skulle snarare vilja påstå samtidens komplexitet och snabba föränderlighet skapar delvis nya och andra förutsättningar för det empatiska. (Att digitala medier generellt, och sociala medier specifikt, kan vara ett stöd här torde snarast framstå som en självklarhet.)

Sökandet efter den enkla förklaringen – och det som då leder till kausalitetens förbannelse – har inte minst sin grund i forskningen. En forskning som inte sällan söker just (enkla) förklaringsmodeller, av den enkla anledningen att det ligger ett starkt krav på mycken forskning att generera säkra slutsatser (gärna baserat på det mätbara, det verifierbara). Vilket leder till just kausala förklaringsmodeller. Även om vi vet att varje förklaring samtidigt är en förenkling av sakernas komplexa och samtidigt snabbt föränderliga tillstånd.

Digitala medier påverkar oss. Hade de inte gjort det, hade de varit ointressant och snabbt blivit bortglömda. Även om digitala medier är en central del av det samtida ekonomiska, kulturella, politiska, etc. livet, är de inte mer än en aspekt av denna samtid. Kulturen, samhället, är naturligtvis en större “enhet” än digitala medier. Och därför en viktigare faktor för att förklara människans empatiska “tillstånd”. Men då blir också förklaringsmodellens alla pilar snart ett virrvarr mer liknande ett kråkbo än en snygg och entydig enkelriktad pil. Och förklaringen blir snart ointressant – till fördel till den som övertygande kan argumentera för en enkel kausalitet.

I skolans kråkbo av samverkande beroenden växer fram, åtminstone framför mina ögon, ett kulturellt fenomen som behöver ett gediget och seriöst ifrågasättande. Lika lite som att digitala medier skulle vara en förklaring till en minskande empati (om nu någon sådan någonsin kan bevisas), är läxor eller mer matte en lösning på ett allt svikande engagemang bland eleverna. Vi behöver, som Sir Ken Robinson uttrycker det, en “learning revolution“. Baserat på en uppdaterad problembeskrivning av inte i första hand skolan, utan av samhället. Och att skolan behöver förändras för att över huvud taget vara relevant.

Men detta kräver omfattande både perspektiv och åtgärder. Vilka inte heller lovar några enkla lösningar. Är väl enklare då att klamra fast vid enkla lösningar och en naiv idé om kausalitet, kantänka.

Sandy Stone uttryckte det som att “no causes, no effects – mutual emergence”: idén om orsak och effekt har liten grund i den levda verkligheten. Snarare då att fenomen är just ömsesidigt beroende, och att framväxten av det nya sker ur detta ömsesidigt påverkande möte. Och, vilket är en huvudpoäng i mitt argument, detta leder till att det inte finns några enkla lösningar på komplexa fenomen. Jag kan inte tänka mig annat än att alla håller med om det.

Vi måste våga oss på de komplexa förklaringarna, de krävande samtalen och den välgrundade kritiken.

Läxor – igen …

April 29, 2011 1 comment

Media har de senaste dagarna haft en del om läxor. SVT har gjort några underliga jämförelser mellan hur mycket tid barn i Sverige och barn i Portugal (eller vad det nu var) lägger på matteläxor. Eller hur det nu var. Det väsentliga är inte detaljerna. Det väsentliga är att debatten grundas på en underliggande retorik om att förekomsten och inte minst omfattningen av läxor skulle vara en indikator på kvalitet, på engagemang och på duktiga och framgångsrika elever.

Som jag varit inne på tidigare, så är det svårt att finna några som helst vettiga argument för läxor. Läxor har den effekten att den upprätthåller maktstrukturer, hierarkier och inte minst barnets underordnade position.

Den skola som känner sig nödgad att skicka med barnen läxor hem, har misslyckats. Skolans verksamhet skall bedrivas i skolan, med de resurser, stöd och kompetenser som finns där. Hemmet och fritiden skall vara just det.

Och det finns inget i vare sig läroplaner, styrdokument, eller annat, som ger stöd för läxor. Så, igen; låt barnen slippa!

Categories: In Swedish, Reflections Tags: ,

Tankar om “Klass 9A”; en chatt på SVT

February 24, 2011 1 comment

7 februari hade SVT en chatt där Gunilla Hammar Säfström och Thomas Holmqvist (samt projektledaren Mats Billberg Johansson) från programserien Klass 9A svarar på frågor. Har samlat några klipp från dialogen, där de i sina svar ger en tydlig idé om hur de ser på skolan, lärande, lärares ansvar, etc.

Min erfarenhet, baserat på förmånen att få i och i närheten av svensk skola sedan mitten av 1990-talet, är att det (tyvärr …) inte är något uppseendeväckande annorlunda som visas i serien.

Om lärarutbildningens ansvar, svarar Thomas så här:

Vilka krav är då rimliga att ställa på lärare, Gunilla?

Alldeles uppenbart sker ett stort antal krockar i programserien, inte minst mellan en traditionell idé om skola och lärande, om lärarens och elevens roller – och ett mer samtida förhållningssätt.

En intressant reflektion från en gymnasieelev om mötet mellan eleven och läraren, får medhåll från Thomas:

Vilket, mer eller mindre osökt, leder över till rektorernas (chefernas) roll:

Men det fanns också tydliga klavertramp! Idén om läxor är inte bara föråldrad, utan också ett maktinstrument som snarast bekräftar befintliga maktstrukturer. (har skrivit om det tidigare)

Sammantaget mycket intressant läsning i chatten, där bara en liten bråkdel av de nästan 2000 frågor som ställdes blev besvarade. Vilket ju visar på (a) det stora engagemang som finns kring skolan och (b) hur förhållandevis grund kunskapen är om skolans innehåll, skolans praktik, pedagogik, lärarrollen, och så vidare. I det perspektivet är Klass 9A upplysnings-tv. Fint så. Även om det fortsatt är tusentals elever som varje dag går till skolan utan någon vision om att få lära sig något nytt, utan ett engagemang, utan lust att få träffa lärarna. Tyvärr kan man misstänka att detsamma gäller alldeles för många trötta lärare …

Skolan är enormt viktig. Våra barn och unga är ännu viktigare. Hög tid att vi förändrar synen på båda; skolans har ett djupt ansvar, eleverna är värda oreserverad respekt.

Barnets rätt till respekt

January 30, 2011 Leave a comment

Möjligheten till förändring börjar, tänker jag mig, i att ställa oss undrande inför det vi tar för givet. Inte minst handlar detta, fortsätter jag tänka, om att våga möta – och kanske t.o.m. ifrågasätta – det vi vant oss att se som tryggt. Här blir historien inte sällan den trygga hamn, som har så lätt att göra oss bekväma och självgoda. Denna form av trygghet gränsar inte sällan till självgodhet, en självgodhet baserad på tidigare åstadkommanden. Men här är historien snarast en belastning, en hämsko för nytänkande.

Det kräver mod att gå emot det trygga. Som när Stephen Fry låter sin kreativa energi ges engagerat utrymme i kritiken mot katolska kyrkans strukturer. Det är vältaligt, det är erfarenhetsbaserat, och det är viktigt. Poängen är inte att han vågar ifrågasätta den katolska kyrkan (det är det lätt att göra), utan att sakligt och välgrundat rikta kritik rakt mot hjärtat. Med en fortsatt önskan om dialog, med en överraskande ödmjukhet mitt i allvaret.

Förhoppningsvis lyckas Stephen Fry i sitt uppsåt; att få inte bara oss att ändra synen på katolska kyrkan. Utan också få katolska kyrkan ändra synen på sig själv. Vilket onekligen är en betydligt mycket mer krävande utmaning.

image: Ellen Key

Ellen Key

Jag skulle vilja påstå att den svenska skolan står inför samma dramatiska utmaning: att förändra synen på sig själv, hur man ser på sin egen position, och hur man ser på sitt uppdrag. Hur man ser på sin egen historia, sin egen plats i världen, i samhället, i barns liv. Vilket inte minst kräver en förändrad syn på barnet/eleven. Detta är utmaning som handlar om, låt kalla, självgodhet.

Och det krävs stort mod att vilja gå mot den rådande självgodheten som får sin näring i Barnombudsmän, Barnrättskonventioner och andra barncentrerade institutioner. Här har Sverige gjort avgörande insatser, och uppenbart har synen på barnets villkor genomgått dramatiska förändringar. Mycket har vi Ellen Keys epokgörande insatser för drygt hundra år sedan, i “Barnets århundrade”, att tacka för detta. Hennes texter är fortfarande lika aktuell i sitt engagemang, i sättet att se på det invanda.

Men, historiska landvinningar är i en mening totalt ointressanta. Vad som är avgörande, är hur denna historia förvaltas. Hur vi drar lärdom, och hur vi går vidare. Hur vi låter historien och erfarenheten vara hävstång för fortsatt innovativt tänkande. Och här finns så otroligt mycket kvar att göra för barnets rätt till respekt, som Janusz Korczak uttryckte det.

image: Janusz Korczak

Janusz Korczak

Korczaks engagemang för barns villkor, dessutom under brinnande världskrig, är en ständig påminnelse om att betydelsen av modet att våga se. Och att våga skifta perspektiv. Korczaks engagemang har varit helt avgörande för hur vi idag ser barn som kompetenta subjekt. Att barn är fullvärdiga medlemmar av samhället, men med andra förutsättningar än vuxna.

”Ni säger att det är svårt att umgås med barn. Ni har rätt. För vi måste sänka oss till deras nivå – säger ni. Ni har fel… Det är inte det som tröttar ut oss. Utan det, att vi tvingas klättra, för att nå upp till deras känslor. Sträcka på oss. Stå på tå. För att inte såra dem.”

Och här kommer vi tillbaka till skolans förlegade syn på barn som elever, på barn som objekt för utbildningsinsatser, på barn som allt annat än kännande och kompetenta individer. ”… barnets främsta och oantastliga rättighet är rätten att uttrycka sina tankar, att aktivt delta i de bedömningar och domslut som gäller dem själva.” För vi får aldrig glömma att skolan är för barnen, inte lärarna; att skolans målgrupp är barnen, inte lärarna. Barnets rätt till respekt borde gälla även för skolan (även om rapporter om mobbning säger annat, även om oreflekterat bruk av läxor och andra repressalier säger annat, även om den ofta mördande trista miljön säger annat).

“Respektera det som är just nu, varje timme och dag. Hur skall barnen kunna klara sig i morgon om vi inte tillåter dem ett medvetet och ansvarigt liv idag?”

Låt barnen slippa

January 19, 2011 12 comments

Vad står det i läroplanen om läxor, tror du? Blir du osäker, är det egentligen bara bra. Det finns inte som begrepp. Det existerar inte.

För mig är läxor ett uttryck för att skolan misslyckats med att skapa rätt förutsättningar för eleverna. Skolans arbete skall bedrivas i skolan. Dialogen med hemmet, samverkan med hemmiljön, kan (bör!) ske på andra nivåer, med andra redskap. Läxor är bara en förtäckt form av förtryck, en upprätthållare av maktordning, och ett sätt att disciplinera barn.

Låt mig förklara. Och denna förklaring börjar egentligen i frågan – om vi nu vet så mycket, varför gör vi så lite?! Vi vet att alldeles för många barn mår dåligt på vägen till skolan, ändå gör vi väldigt lite för att förändra något. Vi vet hur en stimulerande lärmiljö bör se ut, ändå är alldeles för många skolor hemska miljöer där ingen (förutom möjligen lärare) skulle vilja tillbringa sin dag. Vi vet att barn dagligen blir kränkta i skolan (av lärare, av klasskamrater, etc.), ändå gör vi skrämmande lite för att förändra detta. Och vi vet att skolan upprätthåller könsmaktordningen, upprätthåller klassklyftor, och allsköns andra maktstrukturer. Vad görs? Alldeles för lite.

nej, nej, nej

Nej, nej, nej! Låt barnen slippa!

Och i detta klimat skickar lärare efter lärare hem läxor med eleverna, när vi vet att det (och här generaliserar jag något för argumentets skull, men argumentets giltighet torde vara svårt att angripa?!) gynnar flickor och missgynnar pojkar, gynnar medelklassens (den välutbildade) barn och missgynnar arbetarklassens barn, missgynnar barn med annat hemspråk. Och så vidare.

Att läxor dessutom inkräktar på barnens (åtminstone de “duktiga” som gör dem) fritid, denna dyrköpa oas bortom samtidens stress och krav, är ett ytterligare problem som vi inte tar på allvar.

Allt detta kokar ner, tänker jag mig, till hur vi ser på barnen. Även om vi kommit långt i relationen till barnen, i hur respekten för barnen ökat, att vi låter barnen vara del av vår vardag och vardagens både sorger och glädjeämnen, så sker något annat i skolan. Det är som att när barnet blir elev råder andra villkor: aldrig att vi skulle tolerera att våra barn kallade varandra hora, bög eller arabjävel i andra sammanhang. Aldrig att vi skulle acceptera att våra barn blir ivägskickade till miljöer där de är konstant oroliga, rädda och nära panik, om det inte var för att de i skolan blivit reducerade till “elever”. Och aldrig att vi skulle acceptera att vi själva skulle bära med oss hemarbete dag efter dag efter dag, bara för att chefen inte kunde styra upp jobbet bättre.

Nä, ut med läxorna. Låt barnen slippa detta missriktade påfund, och låt dem istället få använda fritiden på ett kreativt, utvecklande och lärorikt sätt.

Categories: In Swedish, Reflections Tags: ,

“Ungdomar, Internet och Skolan”

October 25, 2010 Leave a comment

Ana Graviz och jag besöker Folkets Hus/Sthlm för att ta del av .se arrangemang “Ungdomar, Internet och Skolan“. Börjar med att Ellen Helsper från eukidsonline.net presenterar staplar, diagram och siffror. Och genomgående hamnar svenska barn bland de som använder mest, längst tid, bredast tillgång, etc. En intressant siffra, var att svenska barn i jämförelse med barn i andra EU-länder använder Internet minst för läxor. Tillåter mig två vägar att tolka detta; dels att (vilket är den positiva tolkningen) svenska barn sällan drabbas av den förlegade idén med läxor. Dels att (vilket är den mindre positiva tolkningen) att svenska lärare inte har svårigheter att se värden i bruket av internet. Kanske en kombination? Kanske något annat?

Men, hur tänkar man från skolhåll då? Skall bli skoj att lyssna på vad Peter Karlberg från Skolverket skall säga om någon timma …

%d bloggers like this: