Archive

Archive for January, 2011

Barnets rätt till respekt

January 30, 2011 Leave a comment

Möjligheten till förändring börjar, tänker jag mig, i att ställa oss undrande inför det vi tar för givet. Inte minst handlar detta, fortsätter jag tänka, om att våga möta – och kanske t.o.m. ifrågasätta – det vi vant oss att se som tryggt. Här blir historien inte sällan den trygga hamn, som har så lätt att göra oss bekväma och självgoda. Denna form av trygghet gränsar inte sällan till självgodhet, en självgodhet baserad på tidigare åstadkommanden. Men här är historien snarast en belastning, en hämsko för nytänkande.

Det kräver mod att gå emot det trygga. Som när Stephen Fry låter sin kreativa energi ges engagerat utrymme i kritiken mot katolska kyrkans strukturer. Det är vältaligt, det är erfarenhetsbaserat, och det är viktigt. Poängen är inte att han vågar ifrågasätta den katolska kyrkan (det är det lätt att göra), utan att sakligt och välgrundat rikta kritik rakt mot hjärtat. Med en fortsatt önskan om dialog, med en överraskande ödmjukhet mitt i allvaret.

Förhoppningsvis lyckas Stephen Fry i sitt uppsåt; att få inte bara oss att ändra synen på katolska kyrkan. Utan också få katolska kyrkan ändra synen på sig själv. Vilket onekligen är en betydligt mycket mer krävande utmaning.

image: Ellen Key

Ellen Key

Jag skulle vilja påstå att den svenska skolan står inför samma dramatiska utmaning: att förändra synen på sig själv, hur man ser på sin egen position, och hur man ser på sitt uppdrag. Hur man ser på sin egen historia, sin egen plats i världen, i samhället, i barns liv. Vilket inte minst kräver en förändrad syn på barnet/eleven. Detta är utmaning som handlar om, låt kalla, självgodhet.

Och det krävs stort mod att vilja gå mot den rådande självgodheten som får sin näring i Barnombudsmän, Barnrättskonventioner och andra barncentrerade institutioner. Här har Sverige gjort avgörande insatser, och uppenbart har synen på barnets villkor genomgått dramatiska förändringar. Mycket har vi Ellen Keys epokgörande insatser för drygt hundra år sedan, i “Barnets århundrade”, att tacka för detta. Hennes texter är fortfarande lika aktuell i sitt engagemang, i sättet att se på det invanda.

Men, historiska landvinningar är i en mening totalt ointressanta. Vad som är avgörande, är hur denna historia förvaltas. Hur vi drar lärdom, och hur vi går vidare. Hur vi låter historien och erfarenheten vara hävstång för fortsatt innovativt tänkande. Och här finns så otroligt mycket kvar att göra för barnets rätt till respekt, som Janusz Korczak uttryckte det.

image: Janusz Korczak

Janusz Korczak

Korczaks engagemang för barns villkor, dessutom under brinnande världskrig, är en ständig påminnelse om att betydelsen av modet att våga se. Och att våga skifta perspektiv. Korczaks engagemang har varit helt avgörande för hur vi idag ser barn som kompetenta subjekt. Att barn är fullvärdiga medlemmar av samhället, men med andra förutsättningar än vuxna.

”Ni säger att det är svårt att umgås med barn. Ni har rätt. För vi måste sänka oss till deras nivå – säger ni. Ni har fel… Det är inte det som tröttar ut oss. Utan det, att vi tvingas klättra, för att nå upp till deras känslor. Sträcka på oss. Stå på tå. För att inte såra dem.”

Och här kommer vi tillbaka till skolans förlegade syn på barn som elever, på barn som objekt för utbildningsinsatser, på barn som allt annat än kännande och kompetenta individer. ”… barnets främsta och oantastliga rättighet är rätten att uttrycka sina tankar, att aktivt delta i de bedömningar och domslut som gäller dem själva.” För vi får aldrig glömma att skolan är för barnen, inte lärarna; att skolans målgrupp är barnen, inte lärarna. Barnets rätt till respekt borde gälla även för skolan (även om rapporter om mobbning säger annat, även om oreflekterat bruk av läxor och andra repressalier säger annat, även om den ofta mördande trista miljön säger annat).

“Respektera det som är just nu, varje timme och dag. Hur skall barnen kunna klara sig i morgon om vi inte tillåter dem ett medvetet och ansvarigt liv idag?”

Advertisements

mobbning

January 29, 2011 Leave a comment

Inget barn skall behöva ha ont i magen

January 28, 2011 Leave a comment

Detta är en skrämmande läsning!

Skolverket har gjort en omfattande utvärdering av metoder som används mot mobbning och är kritiskt till att använda färdiga programkoncept. Alla åtta granskade program innehåller inslag som är såväl effektiva som ineffektiva eller rentav riskerar att öka mobbningen. Skolverket kan därför inte rekommendera att skolorna använder något av de granskade programmen fullt ut i arbetet mot mobbning.

via Skolverket rekommenderar inget program mot mobbning – Skolverket. Att inget av de idag etablerade programmen för att motverka mobbning fungerar på ens ett tillfredsställande sätt, borde skicka högfrekventa signaler till skolledare, skolhälsovård, lärare, fackförbund, tjänstemän och politiker; Vi måste visa våra barn respekt! Detta kan inte få fortgå! Att skicka våra barn till en miljö där vi vet att många dagligen blir kränkta, är svårt att smälta. Det är inte ok!

Jag tror att ett viktigt skäl till att ingen av de aktuella metoderna fungerar, är att det är samma dilemma som att stoppa en läckande damm med ett pekfinger: så snart en läcka är stoppad, bryter det ut en ny någon annan stans. För, att barn kränker varandra är en signal på att miljön får människorna som vistas där att må dåligt. Att de känner sig trängda. Det är alltså inte metoden som det är fel på, felet är strukturerna.

I DNs artikel Program mot mobbning sågas skriver man:

– De som blir utsatta kan få livslånga men och mobbning är ett väldigt allvarligt problem. 7-8 procent av eleverna är enligt undersökningen mobbade, säger Helen Ängmo, tillförordnad generaldirektör på Skolverket.

Barn- och elevombudet (BEO) konstaterar att antalet anmälningar ökar. Ökar! Dessutom är mörkertalen ogreppbara; vi vet inte! Vad vi däremot vet är att barn dagligen kränks i skolan, att vuxna dagligen blundar, att politiker och tjänstemän ignorerar problematiken. Ja, ignorerar. För så länge barn fortsätts kränkas i skolan, är skolan inte en lämplig miljö att vistas i! Vilket i grund och botten handlar om en människosyn, lika unken som “lite prygel har inte skadat någon”.

I Anmäld mobbning fördubblad från DN, där BEO uttalar sig, skriver man också:

Enligt BEO:s statistik handlar nästan 500 av de totalt 1 107 anmälningar som gjordes förra året om kränkningar från personal på skolorna.

Tänk vilka mörkertal det finns här! Lärare som kränker elever, vuxna som kränker barn! I vilket annat sammanhang skulle det accepteras? I vilket annat sammanhang ger vi barn ett så lågt värde?

Skolan är sannolikt en av de mest ohälsosamma miljöer vi känner till! Naturligtvis sker mycket bra i skolan, många båda barn/elever och vuxna/lärare trivs, och det sker en hel del lärande också. Men detta vill jag påstå många gånger är trots unkna strukturer, ohämmat maktspel, och allsköns andra kränkningar. Statistiken talar väl sitt tydliga språk?

Inget barn skall behöva ha ont i magen när det går till skolan.

S: Svensk skola illa ute – DN.SE

January 27, 2011 Leave a comment

Ja, det var kanske inte någon direkt överraskning. Det som kanske mer överraskar – och detta på ett mycket positivt sätt – är att DN visar en alltmer kritisk ton visavi liberalernas och inte minst utbildningsminister Jan Björklunds skolpolitik. Nåja, det må vara hur det är med det.

Men det viktiga är att, precis som rubriken säger, “svensk skola är illa ute”. Vilket borde leda varje ansvarsfull person att ställa frågan; hur kan den svenska skolan bli en resurs för våra barn och unga?

Detta betyder, tänker jag mig, en rejäl självkritisk granskning av såväl Björklundar, Dambergar (S) och alla andra allsköns politiker och tjänstemän som mer eller mindre lever på att diskutera och debattera skolan.

För, handen på hjärtat, det är inte skolan som är illa ute. Det är barnen som är illa ute, det är våra barn som berövas möjligheten till en adekvat bildning, en bildning med avstamp i nuet med blicken mot framtiden.

En pedagogisk praktik som inte strävar mot att erbjuda alla tillgång till centrala kompetenser riskerar att snart utvecklas till, och sannolikt lika snabbt uppfattas som, tomt disciplinerande. Och där finner vi troligen den centrala problematiken; skolan är inte längre relevant – och barnen blir utan adekvat bildning.

S: Svensk skola illa ute – DN.SE.

Categories: In Swedish, Reflections Tags:

Flickor och pojkar

January 25, 2011 Leave a comment

Egentligen bara en fråga: Vi vet att pojkar och flickor bemöts olika i skolan. Vi vet att flickor och pojkar beter sig på olika sätt i skolan. (Ja, detta är inte något som endast sker i skolan, utan snarare mer eller mindre överallt.) Detta vet vi. Men vad sker då om vi lägger till ytterligare en variabel – etnicitet?

Problemet, eller i alla fall ett av problemen, är att dessa olika sätt att bemöta individer baserat på deras kön/genus, är något som upprätthåller maktstrukturer. Som formar olika förutsättningar, baserat på individens kön/genus. Eller så här; barnets villkor är i hög utsträckning baserat på individens kön/genus.

Men vad sker då om vi lägger till etnicitet till denna problematik? Hur ser då maktstrukturerna ut? Vilka villkor skapas då?

Ungdomar får allt sämre kondition – DN.SE

January 23, 2011 Leave a comment

 

 

Örjan Ekblom, idrottsforskare, uttalar sig om barn och ungas allt sämre kondition:

– Det är omöjligt att få barnen att plötsligt bli jätteaktiva på fritiden. Vi måste satsa på en mer hälsoinriktad skolidrott, där vi får barnen att tycka det är roligt att röra på sig. Då kanske de väljer att fortsätta vara aktiva när de blir äldre.

via Ungdomar får allt sämre kondition – DN.SE.

Uppenbart är detta en helt avgörande fråga för skolan; en skola som måste ta steget från ett ihärdigt fokus på kunskapsförmedling, till individuellt ansvarstagande. Till kritiskt tänkande, till livskunskaper!

Eller så här – kortfattat: individens kognitiva förmåga och utveckling är direkt kopplad till fysisk aktivitet. Däremot inte tvärtom. Med andra ord: du blir inte bättre på idrott genom att öva matematik – men bättre på matematik genom fysisk aktivitet.

Categories: In English, Reflections

Future competences, what are they?

January 22, 2011 Leave a comment

Some ten years ago, I had the privelage to speak to elemantary school teacher, working as a project leader for a ICT implementation project. I then asked her, what school subject would you like to introduce (and also, what to take away). She then responded, “I already know the answer, as I have had time to think about it. I would take away all school subjects, and introduce one: communication.”

What has happened since? On a global scale; very much! Many countries, many school curricula, many developmental projects, goes in exactly this direction. (Not Sweden though, as it seems. Or, put in another way; there is a great developmental potential in relation to the Swedish curricula …) Many students around the globe, now benefit from this changes, helping them meet the challenges of their current and future life-world. The 21st century skills, or whatever you want to name it. Those competences needed in the informational society.

Gunther Kress

Gunther Kress at Norditel 2010

In “Multimodality” (2009) Gunther Kress speaks about “design”, as the kind of competence needed in this and the future society. If the industrial society fostered critique as the central competence, that was what was needed in an era where knowledge already were defined by the authorities, and the kinds of skills searched for was defined by the industry. Now, Kress says, the competence needed is design. To be able to create new and novel ideas, based on a critical standpoint (hence, critique is still an important competence, but not the ultimate goal). Design being just as important in relation to thinking, as it is to the physical construction of novel things.

Design is prospective, looking forward. Design focuses on my interests now in relation to the likely future effects of my actions. The understanding which inheres in competence was essential to out critique, just as the understanding developed through critique is essential in the practices of design. Design draws on both these, carries their insights forward and deepens them, focused in a social-semiotic theory of multimodality.” [Kress 2009:6]

I do think that there is a small step – if any – between “communication” and “design”. (Which is not to say that they are one and the same. But they are certainly closely related, inextricably intertwined, mutually dependet upon each other.) Both are based on the subjective needs of the intentional human being, and her strive for meaning-making and to build a solid base for interaction with the community. Both are, and deeply so, a giant leap from the content of the traditional school subjects. And not least, none are easily assessed by the traditional testing instruments. Rather, both are novel, innovative, creative, and deeply subjective. As each and every life, thought, and ambition is.

And it is right here, I think, that we can find the future competences; the competence of understanding oneself, the personal dreams and ambitions, and appropriating the tools needed to fulfill them. Which is communication, which is design. And this do need, with absolute certainty, that we must have a deep respect for the unique kid, for each and every pupil. We must see them as human subjects.

%d bloggers like this: