Home > In Swedish, Reflections > PISA [igen]

PISA [igen]

Det spekuleras en hel del om hur vi skall förstå de siffror som PISA sådär fräck kastar på oss. Eller kanske snarare kastar till oss, där vi girigt slänger oss över dessa smulor som utsvultna gamar. För här skall förklaras, här skall minsann kritiseras. Det är ditt eller datt fel, det är än det ena än det andra som kan förklara. Det pekas fingrar och det skapas rubriker. Personer, beslut, institutioner, utbildningar, ledare, politiker, elever, föräldrar är alla i skuld, är alla att stå med skammen för att misslyckats. Eller om det nu inte är kepsar, mobiltelefoner, hyfs och god ton som bär ansvaret.

En tanke som jag så gärna vill hålla fast vid är att det är PISA det är fel på. Eller, visst, PISA är ett vettigt mätinstrument för att mäta … det som PISA mäter. Lite som klassiska IQ-test som mäter endast det som IQ-test kan och skall mäta.

Jag vill så gärna se att det som saknas är ett mätinstrument som famnar de kompetenser som svenska elever bär. För om det nu är så att PISA visar att den svenska skolan inte kan främja elevernas lärande mot ett antal på förhand givna kompetenser som just PISA är intresserat av, måste de rimligtvis ha en massa andra kunskaper och kompetenser. Vilka är då dessa? Varför ställer vi oss inte frågan vilka kunskaper och kompetenser som svenska elever de facto har? Eller, på en mer strukturell nivå, vad är det för typ av kunskaper och kompetenser som Lgr 11 efterfrågar – och hur väl passat är PISA att mäta det?

Min tanke är att glappet här är dramatiskt. Att det finns så många kunskaper och kompetenser hos svenska elever som PISA inte lyckas fånga. Som handlar om det där med att främja individens lärande, att stötta individen mot hens kreativa, entreprenöriella, kritiska och lustfyllda förmågor. Vilket ju är alldeles centralt i Lgr11! (Frågan om det svenska betygsystemet lyckas bättre avstår jag från att tänkta på …)

Men så sker något i min läsning av PISA-studien, och som gör att det skaver. Gnager och skapar sår, liksom. Om nu den svenska skolan är bra på att lyfta individen, att se de unika förmågorna, att främja ett subjektivt nära lärande, hur kan då den svenska skolan vara en av de allra sämsta när det gäller – låt mig svepande benämna det – integration?

Skillnader i matematikresultat mellan infödda elever och elever födda i landet med utländsk bakgrund respektive elever födda utomlands med utländsk bakgrund.

Skillnader i matematikresultat mellan infödda elever och elever födda i landet med utländsk bakgrund respektive elever födda utomlands med utländsk bakgrund.

Javisst, detta är bara ett litet exempel. Och inte handlar det, nödvändigtvis, om integration. Men något säger det allt om en skola som – och många gånger med all rätt – berömmer sig om att just främja det individuella lärandet: i en sådan skola borde det väl vara omöjligt att sådana här dramatiska skillnader skulle uppstå?

Något är skevt, något känns inte alls bra. Det är siffror som skapar en oro hos mig, som jag så gärna skulle vilja skicka med till de som har något klokt att säga. Eller bara till de som har mandat att göra något. För så här får det inte se ut!

Categories: In Swedish, Reflections Tags: , ,
  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: