Rör på dig!

SR.se rapporterar idag om en studie som visar på ett positivt samband mellan idrott/fysisk aktivitet och prestation under rubriken “Lugnare skollektioner när eleverna haft idrott“. Vilket egentligen inte är någon nyhet? För det visste vi väl redan? Jo, det visste vi. Vi vet att det är så, våra kroppar vet det, våra erfarenheter säger att det är så. Som en god vän sa: “Inte raketforskning direkt. Vem som helst som vart i närheten av ett barn ser ju kopplingen …”

Tyvärr är det ju så att just de som behöver röra på sig mer, tenderar att röra på sig allt mindre. Även om barn- och ungdomsfetman inte ökar, så är det oroväckande många unga människor som är kraftigt överviktiga. Vilket alltså sammanfaller skolprestation (eller snarare brist på …). Att utvecklas med sin egen kropp, att lära sig hantera sin egen kropp har med andra ord en mycket stark koppling till välbefinnande, till mentalt lugn, till förmågan att sitta still, och då inte minst till möjligheten att utvecklas kognitivt. (Däremot råder inte det motsatta sambandet; att övningar i matematik skulle leda till fysisk eller kroppslig mognad. Ofta inte ens att övningar [så som dessa traditionellt ofta bedrivs i skolan] i matematik har någon särdeles stark korrelation till utvecklandet av matematisk kompetens, eller i alla fall inte till ökat intresse för matematik … Ja, jag raljerar. Och jag överdriver. Det är för att öka tydligheten i argumentet, inget annat …)

Dessutom, vilket är särdeles viktigt i sammanhanget, den typ av kreativa kompetenser som redan dagens arbetsmarknad efterfrågar erövras inte via katederundervisning eller repetitiva uppgifter. Snarare handlar det om stödja individen i hennes förmågor, i sin tilltro på sig själv, i lusten till det egna lärandet. Tyvärr ser vi alltför ofta motsatsen där skolan slår ut, fokuserar på problem, och förstärker sociala maktstrukturer.

Men. Eftersom vi vet om dessa samband – det är ju inte raketforskning – vilket ansvar har vi då inte för att stödja våra barn? Med allt från att ställa krav på att skolan tas dessa samband på allvar, till att vi drar med oss barnen ut i skogen (istället för att ägna helgen på något köpcenter). Eller letar geocacher i grannskapet. Eller leker parkour på skolgården. Eller tar fram cykeln. Allt med den inbjudande önskan: Snälla, följ med mig ut. Jag vill så gärna ha ditt sällskap. Vi gör något skoj tillsammans!