Home > In Swedish, Reflections > Kausalitetens förbannelse

Kausalitetens förbannelse

För ett par dagar sedan hade DN en visserligen småintressant artikel om digital teknik och en minskande empati. Eller nåt sånt. Men också en artikel som speglar en mentalitet där vi söker enkla förklaringar på komplexa fenomen, och alltså ofta nöjer oss med en förenklad kausalitet. Trots att vi vet att världen rymmer en större komplexitet än så.

Poängen, min poäng, är att denna artikel är ytterligare ett exempel på en jakt efter förenklade kausaliteter. Samtidigt som vi alla vet att tillvaron är mer komplex än ett ett-till-ett förhållande. Orsak och verkan är inte linjära, utan sammanvävda i ett trassel av ömsesidiga beroenden och påverkan.

Naturligtvis påverkar tekniken oss. Det är själva poängen. Och det sker med all teknik, med alla kulturella fenomen, med alla redskap som vi har. Men exakt hur dessa tekniker påverkar oss, där går vi bet.

Ta skolan som exempel. En i grunden helt fantastisk idé, där alla samhällets medborgare (numera, då vi inte gör någon officiell åtskillnad mellan klass, eller kön, eller etnicitet, eller trossats, eller …) ges tillgång till utbildning. Där de tre kulturkompetenserna läsa, skriva, räkna utgör fasta och sannolikt eviga hörnpelare. Men trots alla goda föresatser, all kunskap vi besitter om lärande och motivation, all erfarenhet vi samlat om lärstilar, så är resultatet av skolan oförutsägbart. Många, alltför många, lämnar skolan utan att ha tagit i anspråk dessa tre nödvändiga kulturkompetenser. Medan andra går därifrån med höga betyg och ibland även stärkt självförtroende. Någon enkel kausalitet föreligger inte här. Utan varje lärares insats, den fysiska skolmiljön, klasskamraterna, och så vidare, är alla betydelsefulla och samvarierande faktorer som påverkar individen. Vilken i sin tur har en påverkan på allt detta.

Tillbaka till DN-artikelns tematik; att digitala medier skulle göra oss mindre empatiska. (Nej, jag skall inte avfärda det med att en av de centrala användningsområdena är just sociala medier.) Jag skulle snarare vilja påstå samtidens komplexitet och snabba föränderlighet skapar delvis nya och andra förutsättningar för det empatiska. (Att digitala medier generellt, och sociala medier specifikt, kan vara ett stöd här torde snarast framstå som en självklarhet.)

Sökandet efter den enkla förklaringen – och det som då leder till kausalitetens förbannelse – har inte minst sin grund i forskningen. En forskning som inte sällan söker just (enkla) förklaringsmodeller, av den enkla anledningen att det ligger ett starkt krav på mycken forskning att generera säkra slutsatser (gärna baserat på det mätbara, det verifierbara). Vilket leder till just kausala förklaringsmodeller. Även om vi vet att varje förklaring samtidigt är en förenkling av sakernas komplexa och samtidigt snabbt föränderliga tillstånd.

Digitala medier påverkar oss. Hade de inte gjort det, hade de varit ointressant och snabbt blivit bortglömda. Även om digitala medier är en central del av det samtida ekonomiska, kulturella, politiska, etc. livet, är de inte mer än en aspekt av denna samtid. Kulturen, samhället, är naturligtvis en större “enhet” än digitala medier. Och därför en viktigare faktor för att förklara människans empatiska “tillstånd”. Men då blir också förklaringsmodellens alla pilar snart ett virrvarr mer liknande ett kråkbo än en snygg och entydig enkelriktad pil. Och förklaringen blir snart ointressant – till fördel till den som övertygande kan argumentera för en enkel kausalitet.

I skolans kråkbo av samverkande beroenden växer fram, åtminstone framför mina ögon, ett kulturellt fenomen som behöver ett gediget och seriöst ifrågasättande. Lika lite som att digitala medier skulle vara en förklaring till en minskande empati (om nu någon sådan någonsin kan bevisas), är läxor eller mer matte en lösning på ett allt svikande engagemang bland eleverna. Vi behöver, som Sir Ken Robinson uttrycker det, en “learning revolution“. Baserat på en uppdaterad problembeskrivning av inte i första hand skolan, utan av samhället. Och att skolan behöver förändras för att över huvud taget vara relevant.

Men detta kräver omfattande både perspektiv och åtgärder. Vilka inte heller lovar några enkla lösningar. Är väl enklare då att klamra fast vid enkla lösningar och en naiv idé om kausalitet, kantänka.

Sandy Stone uttryckte det som att “no causes, no effects – mutual emergence”: idén om orsak och effekt har liten grund i den levda verkligheten. Snarare då att fenomen är just ömsesidigt beroende, och att framväxten av det nya sker ur detta ömsesidigt påverkande möte. Och, vilket är en huvudpoäng i mitt argument, detta leder till att det inte finns några enkla lösningar på komplexa fenomen. Jag kan inte tänka mig annat än att alla håller med om det.

Vi måste våga oss på de komplexa förklaringarna, de krävande samtalen och den välgrundade kritiken.

Advertisements
  1. November 7, 2011 at 1:41 pm

    IT-mynten har baksidor – är jag rätt säker på.

  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: