Home > In Swedish, Reflections > Stå på jättens axlar

Stå på jättens axlar

Pedagogikens eviga utmaning består i att få den lärande individen från att inte kunna eller förstå, till att just kunna och förstå. Redan i möjligheten att stimulera till lärande, och att kunna förmedla erfarenheter, ligger en oändlig mystik! Bara att det är möjligt, är ett av livets stora mysterier  – och ett av livets allra mest djupa resurser.

I alla tider har lärandets grundidé varit att upplysa och informera den som ännu inte nått den för tiden och samhället adekvat kompetens eller insikt. Yrkesverksamheter och professionskunskaper har i alla tider förts vidare från den kunniga till den lärande, via olika typer av mer eller mindre formaliserade lärlingssystem. Vilket inte bara medför en ovärderlig möjlighet för den lärande individen, utan också för mästaren som ju ges möjligheten att reflektera över sin egen kunskap, sin egen profession, sina egna erfarenheter. Eller, med ett annat ord, meta-reflektion.

Den institutionaliserade obligatoriska skolan har ett delvis annat syfte. Här är det redan från första början i hög grad abstrakta kunskaper och kompetenser som skall läras ut: Allt från sättet att skriva, till grammatik, till naturvetenskap, till demokratifrågor, till historisk medvetenhet, till matematik. Alla ämnen som i hög grad snarare handlar om principer än praktisk och direkt nytta. Undantaget i skolan är kanske främst idrott, och i viss mån slöjd – även om det senare bär historiens tunga arv. Poängen med denna grova generalisering är denna: Skolans lärande är i huvudsak artificiellt, virtuellt, abstrakt. Vilket, naturligtvis, ställer stora krav på både den lärande individen (eleven) och läraren. Den senare med kravet att “verklighetsanpassa”, att “förankra”, att “relevansgöra”.

Varför krångla till det, kan man då stilla undra? Varför göra det som skulle kunna vara konkret så abstrakt? Varför sitta vid skolbänken, när skolans huvudsakliga mål är att förstå världen utanför skolan? En viktig pusselbit kan finnas i vad som jag vill se som den formella bildningens centrala motiv; att vi erövrandet av redskap frigöra människan. Detta betyder att när vi som individer (eller som grupp, kultur, etc.) tar i anspråk nya redskap – allt från förmågan att läsa och skriva, till matematiska principer, slöjdens verktyg, eller hanterandet av den egna kroppen inom ramarna för idrottsutövandet – så sker något dramatisk: Vi kan gå längre än vad vi kunde tidigare, vi närmar oss världen på ett nytt sätt, vi förstår på ett djupare plan. Denna den frigörande (eller emancipatoriska) potential finns i alla redskap, så snart individen erövrat dem, så snart hon tagit dem i anspråk i den egna vardagen.

Här finns då två alldeles uppenbara skäl till att erbjuda samtidens barn digitala medier i skolmiljön:

  • IKT (informations- och kommunikationsteknik) är det mest kraftfulla, och mest komplexa, redskap som människan skapat. Det ger unika möjligheter till informationshantering, -utbyte, och -förmedling. Till kreativt skapande, och till kommunikation. Just de principer som skolan torde värna, men som man idag har så svårt att värdera, vårda, förmedla.
  • IKT ger individen möjlighet till eget utforskande, till eget informationssökande, till visualiseringar och kritisk diskussion som inget annat redskap i människans historia. Detta torde ge skolan aldrig tidigare skådade möjligheter att relevansgöra sin praktik, och samtidigt i en mening minska graden av abstraktion.

Industrialisamhället “krävde” sin typ av kompetens. Möjligen var skolan en god plantskola för det samhället. Men idag, när samhället, när industrin, kräver en alltmer designorienterad kompetens, en alltmer reflekterande och kritisk förmåga, så måste skolan förändras.

Med tillgång till, och möjligheten att ta i anspråk, IKT i sin egen vardag ges barnet/eleven möjligheten att klättra upp och ställa sig på jättarnas axlar. Informationstillgång och informationsstrukturer i vår samtid har en helt annan karaktär än bokens linjära och pärmbundna kunskaper. Information är i flöde, är tillgänglig för den som har (fysiska och mentala) resurser. Information, kunskaper, och kompetenser, skapas och omskapas via människors interaktion. Här måste dagens barn ges möjlighet att delta!

Skolan i dess nuvarande form är en besvikelse för alltför många barn/elever. Det är inte rimligt att staten fortsatt upprätthåller ett system som begränsar individer, som marginaliserar individer, som skrämmer och får individer att må fysiskt och psykiskt dåligt. Statens (= samhällets = allas vårt) ansvar är att skapa bästa möjliga förutsättningar. Att ge våra barn möjligheten att klättra upp på jättarnas axlar! Att ge barnen möjlighet att inte bara bli del av det framväxande informationssamhället, utan också vara betydelsefulla aktörer i denna utveckling.

  1. No comments yet.
  1. No trackbacks yet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: